Bitterfittan

Idag var en sån där bitter dag. (är). En sån dag då man nästan börjar gråta över att det är dags att börja jobba. Jag satt i min ateljé, med fina vänner, sol och en god lunch. Och så närmade det sig. Stunden då det var dags att lämna flytet, vännerna och vad jag faktiskt vill sitta och göra vareviga dag till det där svennebanankneget jag är så evinnerligt trött på att gå till. Kan jag inte bara få fortsätta göra det där kreativa (jag kan jobba ihjäl mig på det, jag är def inte rädd för att jobba) så kan någon arbetstörstande ungdom få mitt vanliga kneg?! det är helt ok, jag vill jättegärna dela med mig av just det jobbet! Men jag måste bara se till att jag kan betala min hyra på något jävla vänster först.

FÖFFAN!!

Re-hash

Jag har känt länge att det fattas något i mitt liv. Eller att själen fylls upp av mörker. Jag har försökt rita bort det, jag har försökt skriva positiva tillrop i etern och hejar mig själv till döds. Men det fungerar inte. Jag behöver min ilska, mitt terapiplank. Skriva av mig, gnälla om saker öppet, inte begrava det i mitt innersta. Jag öppnar det försiktigt igen. Det handlar om att uttrycka mig i skrift, att få utlopp för ilskan och att inte begrava det där svarta inom mig, att ta psykologiskt självmord, di kallart. Vi börjar så här så länge, jä?

Jag var på en sån härn hemmafest ikväll. Jag och Per var de äldsta där (25 och 26). Det var svårt att inte bli "mennuskadufåhöraomlivethär"-jobbig och förståndig, men vaIHELVETE. Jag har ingen lust att höra på skiten om hur livet tar slut när man fyller 20. Jag är 26, det är bättre, def bättre än när jag var 18 och jag tror mig veta att livet sträcker sig längre än att ha många MVG i matte (det kunde jag aldrig ha trott när jag var 19, men ah well. Sellavi).

Jag följde inte med ut. Inte på grund av deras litenhet (jo, lite), men mest på grund av att jag var trött. Det har inte att göra med att jag "börjar bli gammal", utan mest för att jag är en kvällstrött jävel och behöver sömn. Suck it up! Ytterligare en anledning är att jag har bättre saker att lägga mina pengar på än att betala för mycket i inträde till för lite innehåll, och jag har def inte tålamod att vara uppe till fyra, ragga på något vrak i baren och släpa hem det jävla kadavret till min lya. I'm sorry, men jag varken vill eller orkar ligga så sent. ("Kan vi sova, så ligger vi i morgon bitti istället? Fast vänta, då kommer jag förmodligen inte vilja.) Det blir liksom fel.

Och det sista skälet är: jag låter säkert likadant. Allt jag tänker när jag hör människor prata och jag egentligen inte vill att de ska prata (när det är nonsens, vill säga). Så bakar jag automatiskt in i mina tankebanor att jag säkert låter precis likadant. Jag vill inte låta så, och därför blir jag otroligt trött och ledsen för att jag låter så.

Fånigt, hey? Kanske. Men det är så jag tänker. Nu ska jag ta min cykel hemåt och sova.