söndag 10 oktober 2010

Re-hash

Jag har känt länge att det fattas något i mitt liv. Eller att själen fylls upp av mörker. Jag har försökt rita bort det, jag har försökt skriva positiva tillrop i etern och hejar mig själv till döds. Men det fungerar inte. Jag behöver min ilska, mitt terapiplank. Skriva av mig, gnälla om saker öppet, inte begrava det i mitt innersta. Jag öppnar det försiktigt igen. Det handlar om att uttrycka mig i skrift, att få utlopp för ilskan och att inte begrava det där svarta inom mig, att ta psykologiskt självmord, di kallart. Vi börjar så här så länge, jä?

Jag var på en sån härn hemmafest ikväll. Jag och Per var de äldsta där (25 och 26). Det var svårt att inte bli "mennuskadufåhöraomlivethär"-jobbig och förståndig, men vaIHELVETE. Jag har ingen lust att höra på skiten om hur livet tar slut när man fyller 20. Jag är 26, det är bättre, def bättre än när jag var 18 och jag tror mig veta att livet sträcker sig längre än att ha många MVG i matte (det kunde jag aldrig ha trott när jag var 19, men ah well. Sellavi).

Jag följde inte med ut. Inte på grund av deras litenhet (jo, lite), men mest på grund av att jag var trött. Det har inte att göra med att jag "börjar bli gammal", utan mest för att jag är en kvällstrött jävel och behöver sömn. Suck it up! Ytterligare en anledning är att jag har bättre saker att lägga mina pengar på än att betala för mycket i inträde till för lite innehåll, och jag har def inte tålamod att vara uppe till fyra, ragga på något vrak i baren och släpa hem det jävla kadavret till min lya. I'm sorry, men jag varken vill eller orkar ligga så sent. ("Kan vi sova, så ligger vi i morgon bitti istället? Fast vänta, då kommer jag förmodligen inte vilja.) Det blir liksom fel.

Och det sista skälet är: jag låter säkert likadant. Allt jag tänker när jag hör människor prata och jag egentligen inte vill att de ska prata (när det är nonsens, vill säga). Så bakar jag automatiskt in i mina tankebanor att jag säkert låter precis likadant. Jag vill inte låta så, och därför blir jag otroligt trött och ledsen för att jag låter så.

Fånigt, hey? Kanske. Men det är så jag tänker. Nu ska jag ta min cykel hemåt och sova.

4 kommentarer:

Gustav sa...

Att det ska vara så krystat att följa med yngre människor ut på uteställen. så ruskigt stor åldersskillnad pratar vi ju ändå inte om! är det för att man, på grund av sin ålder, tycker sig själv vara den kloka och förnuftiga i gänget och man inte vill röja sin täckmantel genom att flänga omkring på dansgolvet som en struts med epilepsi?

Yvette Gustafsson sa...

:D nej, gud nej, jag brukar vara den första att springa runt som en struts. Jag blev bara mest trött på mig själv när jag hörde min egen röst komma ut ur min mun med dom där "menvetduvadKnowItAll" och i slutändan tycker jag det är tråkigt att vara den personen. Jag umgås med alla möjliga sorters åldrar, unga och gamla. Men det funkade bara inte just den kvällen med det sällskapet.

(for the record: (försvarsskölden är rest) om en vecka åker jag till Australien tillsammans med Vanilj, min sex år yngre vän. Vi kommer ha så jävla roligt! och med honom vet jag att såna där livskvalitétsråd behöver jag inte komma dragandes med. Hepp!)

Gustav sa...

åh, australien. fint ska det va'! har inte varit där själv, men har bara hört gott om the land down under. förutom koalorna, vilka jag har hört ska lukta otroligt äckligt. fast det kanske bara var nån som lurades.. kan jag förvänta mig en gedigen rapport om koalalukt när du kommer tillbaka?

Tini Tut sa...

He he japp ibland är man bara trött.
Turligen lärde jag mig själv, att göra mig pigg, när jag var liten.

Kram Tini Tut