I huset där jag växte upp hade vi en katt sedan jag var ungefär 10 år gammal. Kring den här katten har det varit mycket rabalder - hon har spöat upp grannkatterna, hon har fastnat bakom tvättmaskinsskåpet som var ett helvete att släpa bort så att hon kunde komma loss. Hon har kissat ungefär överallt - skor, väskor, sängar, klädhögar, handdukar(i princip allt som legat på golvet och lite till). Hon rev mig på armen för att jag av misstag klämde hennes svans och ärret finns kvar än idag - det kommer nog aldrig gå bort heller. Vi har varit ute och letat efter henne efter mörkrets inbrott och hon har varit överviktig och jämförd med en hund. Hon pratade alltid; sa hej, tack och varsågod och protesterade surt när det behövdes.Jag har alltid varit övertygad om att det har varit något fel i huvudet på henne, såväl som hennes hormoner. Hon löpte så fruktansvärt... märkbart. I sin jakt på lite hankattssexy time väckte hon resten av familjen på nätterna med sitt jamande och hon fick för sig att min bror var en hankatt. När han flyttade var det mig hon följde efter och jag var så arg på henne att jag grät ibland.
När alla flyttat ut ur huset och det bara var pappa och hon kvar så tyckte jag faktiskt synd om kissen, trots att hon hade en massa fel. Pappa var inte så jättesnäll mot den gamla kissen som bara ville kela när han kom hem från jobbet. För ett par månader sedan fick hon flytta hem till mamma och hon fick också en välbehövd resa till veterinären och opereras för en cysta i magen. Det var inte så länge sedan, men hon verkade vara ok efteråt. Men i helgen klappade hon ihop och på måndag morgon sa veterinären att hon skulle få leka någon helt annanstans i fortsättningen. Vila i frid, lilla katten.
