Det var verkligen en slump, som så många gånger förr. Ibland tror jag att jag inte behöver göra något alls, saker kommer till mig ändå. Ingen idé att kämpa och gneta - bra saker ramlar ner i knät på mig ändå.
Det var fest igår. Erika kom hem till mig och vi åt påskmiddag bestående av ägg, kaviar, potatissallad coh köttbullar. Samt vin. Jättemycket vin. Vi dansade till "idiotskivan IGEN!" och fick sedan för oss att dra ner på stan till Skål där Linnea och Kummel befann sig. Jag kommer inte ihåg så mycket av skål, jag drack en hel massa, så mycket vet jag. På något sätt var vi på Donken(vi kanske leviterade dit, jag kommer då inte ihåg att vi gick) och på väg ner till Brunnsparken hände det.
Några killar gick framför mig och jag kommer inte ihåg hur det hände sig, men jag började lalla om "How do you spell ACDC?" (varför vet jag som sagt inte, men jag skyller på Malin) och jag hör:
- Men det är ju Yvette!
Så stod David framför mig. Min gamla klasskompis från gymnasiet! Vi hade inte setts på flera år, han pluggar i Lund och hade just kommit hem från ett utbytesår i USA. Och vi stöter på varandra på Avenyn mitt i natten på grund av min stora käft. Det är fan slumpen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Som när jag väntade på 10an och träffade min first ever pojkvän. Det ÄR tamejsatan som Håkan säger i Känn ingen sorg för mig Göteborg: "Vi kanske ses det finns en chans, påååå nån spååårvagn nånstans"
Jävla götet. En gång, när jag klev av bussen klev ett av min askitjobbiga nyårsragg PÅ. Huvva, fick flashbacks och kräktes nästan. Tackolov såg han mig inte.
OCH, en annan gång (också på 10an), såg jag en kille som jag brukar ha lite cybersex med då jag var typ 14-15. (Jag hälsade inte)
Skicka en kommentar