Ibland blir jag inte så imponerad av mig själv. Det var en liten kommentar som absolut inte var menat på något dåligt sätt utan bara något som var i förbifarten. Men sådär i efterhand insåg jag ju att det var ruskigt felplacerat och fattar att det inte var det smidigaste att säga och att det var helt fel, såklart. Jag frågade om hon var arg på mig och jag fick veta exakt vad det var - vilket jag är tacksam för. En typisk sak man kan säga är "nej, det är inget" och så eskalerar det till något enormt, men inte den här gången. Jag fick veta exakt vad jag gjort för fel och jag kunde inse det och be om ursäkt och sedan var allt fine. Men ändå sitter det där som en liten nagel i ögat och gnager. Kanske säger jag hela tiden sådana saker utan att få höra att det var fel? Är jag socialt utvecklingsstörd? Förstör jag folks dagar ofta? Jag känner mig fullständigt outhärdlig; ta bort mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar