Utskällningens sötma

Jag skäller sällan ut folk. Jag får raseriutbrott ibland och säger konstiga, förhastade saker om döda ting och folk som inte står rakt framför mig och jag känner irritation krypa under huden ibland och jag muttrar svordomar för mig själv. Men skälla ut någon och attackera dem rakt på, det gör jag väldigt sällan. Men idag, då jävlar. Det var på telefon. Personen jag pratade med sa något som jag inte hörde för han pratade otydligt och mobiltelefoner är inte alltid top notch
- Vad sa du?
- Men å, du är så trög! Du hänger ju inte med! (Han kallade mig trög. Det gör man inte ostraffat)
- Men du MUMLAR JU! HUR SKA DU KUNNA RÄKNA MED ATT JAG HÖR VAD DU SÄGER OM DU BARA MUMLAR! SLUTA MUMLA! Jag skrek i telefonen. Jag tycker alltid att det låter lite barnsligt när man skriker åt någon, men det kändes rätt bra ändå.
- Kan vi inte bara prata om något annat? sa han, lite trött.
Senare började han som så många andra gånger gnälla över att jag försvinner i telefonen. Jag har hört det många gånger förut och därför ringer jag honom inte om jag inte måste.
- Är det ingen annan som brukar påpeka det?
- Ibland, men ingen gnäller så mycket som du.
Skönt! Jag är en sån som sväljer en hel del, ibland lite för mycket. Men nån gång får det fanimej vara nog.