På väg hem från biblioteket, nervös inför min fest ikväll i en blandad skräckförtjusning över hur kvällen kommer att bli ringde jag Stef för att kallprata lite och skaka av lite nervositet. Detta samtidigt som jag väntade på vagnen och jag fortsatte prata väl ombord. Ganska snart damp någon ner klumpigt och hårt på sätet bredvid mig, men jag tittade inte ens dit och jag flyttade mig lite för jag ville inte sitta så nära människan.
Några hållplatser senare; då jag fortfarande pratar i telefonen om vind, väder och vatten och allt däremellan nästan häver sig människan som sitter bredvid mig över mig för att våldsamt rycka tag i stoppsladden. Jag tänkte att "ojdå, det där var inte så trevligt". Man kan rycka i sladden utan att lägga sig på den som sitter bredvid, typ. Ganska snart förstod jag varför när jag såg vem det var som hade varit så bussig när han gick av vagnen. Stalkern. Han som gör sina löjliga små närmanden via spårvagnen och som tydligen blev sur över att inte få någon uppmärksamhet eller kontakt med mig den här gången, trots sin burdushet. Jävla idiotjävel.
Jag önskar så hett att få säga långsamt och tydligt till honom att om han ser mig ska han helst gå åt andra hållet och inte ens titta åt mitt håll. Och han ska kissa ner sig och göra som jag säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar