Dubbelparkering

På vagnen på väg hem stannade vagnen. Det gick inte att komma förbi en dubbelparkerad blå Folka. Jag såg inuti mitt huvud hur spårvagnschaffisen trampade på gasen och pressade sig förbi med backspeglar som flög och hela sidan uppskrapad av vagnen. Det hade gått, jag lovar!! Men jag insåg att det skulle ju så klart inte hända, så jag gick fram och sa: jag kanske ska gå in på cafeet där och fråga om vem som äger bilen? Det tyckte föraren var en super idé och när jag stövlade in och trodde på nåt sätt att det var nån stressad middagsgäst som klantparkerat så visade det sig vara personalen (notera: INTE stressad!) som sa: "jajjemen, vi fixar det, no worries". Lösningen blev att bilen blev flyttad men föraren till bilen och spårvagnschaffisen skrek på varandra en stund.
- Du hade en jävla tur nu, sånt där kan körkortet klippas för!
- Jag har inte... följt av en axelryckning.
- Så fan att du har.
- Håll käften!

Bilföraren stormade iväg och chaffisen stängde dörren men använde högtalarna på utsidan för att ytterligare skälla ut cornflakeskörkortsföraren. Det var ganska roligt, jag önskar att jag hört vad han sa.

Är det tvättäkta så är det!

Jag satt på vagnen och en äldre man med tjockt stickad tröja och byxor upp till armhålorna, ryggsäck och gåstavar med sig klättrade upp i framändan. Medan han släpade sig uppför trappan medan han utbrast: "Är det tvättäkta så är det!" Han var lite tyst först, tills han visslade till. Inte ett "hejsnygging", utan: "det är lite jobbigt nu, så jag visslar till för att kickstarta hjärnan". Sedan satt han och mumlade lite, sjöng en trudelutt och i mitten kom ett till: "Tvättäkta!" innan han fortsatte mumla. När han senare skulle av dunsade han långsamt nedför trappan och ned på asfalten och ännu en gång utbrast han: "Är det tvättäkta så är det!"

Vi får väl lita på det.

Spyan

På vagnen hem satt en gammal man längst fram (gammal = typ 80 kanske). På golvet nedanför hans säte låg något som såg ut som en spya. Tänk persikoyoghurt med ananasbitar i. Det hade han foten i. Det var blä, jätteblä.

Grattis tilll absolut ingenting

Jag tänker ofta att man inte kan vara perfekt jämt. Men bada kan man väl för fan göra åtminstone. Det är typ det värsta jag vet när nån smutsig människa sätter sig på vagnen och hen stinker så att jag nästan kräks. Det är nästan så att jag vill böja mig fram och säga att hen borde skämmas, gå hem och tvätta tossingarna. Men det vore ju inte speciellt snällt, jä?

Hur man än vänder sig...

...så har man arslet bak. Här tänkte jag skriva lite gnäll men jag raderade det och ska istället skriva om senast jag tappade hakan på stan.

Jag skulle åka hem med vagnen och det var några minuter kvar. Plötsligt hör jag en arg kvinna ropa till en man som satt i en väntkur fem meter bort.
- Ge tillbaka plånboken, jag vet ju att du har den!!
Mannen nekade bestämt, han bara satt där och hånlog åt kvinnan. Ingen annan gjorde något. Nästan ingen tittade ens dit, det var ändå en hel del människor där. Hon stod dock på sig och gick fram till honom och fortsatte insistera på att han skulle ge tillbaka plånboken. Jag trodde aldrig att det skulle gå, eftersom han var så lugn, satt kvar där och hävdade att han inte hade den. Men så lyfte han lite på ena skinkan och plockade fram plånboken ur bakfickan. Det såg ut som ett trolleritrick för det var en ganska stor och tjock plånbok, ändå. Och så gav han den till henne. Hon fortsatte att skälla ut honom efter noter men han satt där, helt lugnt. Jag blev ganska imponerad över hennes ihärdighet att få tillbaka sin plånbok (don't mess with an angry woman ;) ). Sedan visade hon honom vad som fanns där, det fanns pengar men "vad fan ska du ha mina pengar för, dom är ju mina!" Så jävla klockrent. GO!

Stalker goes drama queen

På väg hem från biblioteket, nervös inför min fest ikväll i en blandad skräckförtjusning över hur kvällen kommer att bli ringde jag Stef för att kallprata lite och skaka av lite nervositet. Detta samtidigt som jag väntade på vagnen och jag fortsatte prata väl ombord. Ganska snart damp någon ner klumpigt och hårt på sätet bredvid mig, men jag tittade inte ens dit och jag flyttade mig lite för jag ville inte sitta så nära människan.

Några hållplatser senare; då jag fortfarande pratar i telefonen om vind, väder och vatten och allt däremellan nästan häver sig människan som sitter bredvid mig över mig för att våldsamt rycka tag i stoppsladden. Jag tänkte att "ojdå, det där var inte så trevligt". Man kan rycka i sladden utan att lägga sig på den som sitter bredvid, typ. Ganska snart förstod jag varför när jag såg vem det var som hade varit så bussig när han gick av vagnen. Stalkern. Han som gör sina löjliga små närmanden via spårvagnen och som tydligen blev sur över att inte få någon uppmärksamhet eller kontakt med mig den här gången, trots sin burdushet. Jävla idiotjävel.

Jag önskar så hett att få säga långsamt och tydligt till honom att om han ser mig ska han helst gå åt andra hållet och inte ens titta åt mitt håll. Och han ska kissa ner sig och göra som jag säger.

Jackpoten

"... och för er som missat det så åker den här vagnen vidare till Axel Dahlströms torg istället för att stanna vid Marklandsgatan, vilket är fullständig jackpot för er som bor i Högsbo, typ."

Ibland blir jag så glad när spårvagnsförare vågar vara lite wild and crazy och tänka utanför förarhytten. Dom har ju ändå en mikrofon, varför inte använda den?

Världens sämsta jävla dag

Så ibland ska ju ingenting funka som det ska. Kom inte riktigt upp ur sängen, men ett telefonsamtal fick mig på fötter lite senare än tänkt. Och så började jag tapetsera hallen(jag har äntligen fått styr på det, trots spackel och tapet-äventyret), vilket tog längre tid än jag planerat. Som allt gör, mest som oftast. Men jag ville ha tid att tuscha en serie och träna innan det var dags att jobba. Jag ville också till biblioteket före jobbet och checka in online till flyget imorgon. Vad hann jag? Tapetsering: ja. Inget annat. Biblioteket hade jag hunnit om inte vagnen stod stilla i vad som kändes som hundra miljarder år då en gammal tant ramlade pladask bakåt när hon skulle kliva på vagnen. De hivade upp tanten på vagnen men rörde sig ändå inte ur fläcken. Jag antar att föraren skrev en rapport om det hela. MEN VARFÖR TOG DET SÅ LÅNG TID!? Jag ville bara kliva upp och ställa mig mitt i gången och skrika MEN KÖR DÅ NÅN JÄVLA GÅNG FÖR I HELVETE! Men det gjorde jag inte. Jag trodde jag skulle hinna onlinecheckin på datan på jobbet, men internätet fungerade inte, eftersom internet är stoppat på den datan. Så det gick inte. Jag fräste av mig på lagret och började jobba, och efter ett tag kändes det bättre. Tänkte att jag kan ju gå till biblioteket efter jobbet och sen gå och träna. Allt gick helt åt helvete.

Jag behövde ju självklart passet för att checka in, så det var bara att kasta in handduken på det projektet. Jag gick till gymmet, jag tänkte att det skulle vara skönt att sparka lite på en boxningssäck. Det gick inte det heller, eftersom boxsalen var upptagen av en dansgrupp. Jag sket i alltihop och gick hem, tog ett bad, tuschade serien och undvek livet bäst möjligt. Nu är dagen snart slut, serien är färdigtuschad och jag tittar på scrubs. Imorgon blir bättre. I have faith. Not so much in me, but in you.

Dåligt förslag 1 och 2

En kille och en tjej satt bakom mig på vagnen idag:

- Men jag har världens bästa idé! sa tjejen.

- Jaha?

- Ja, vi går hem till mig, och så kan du låna nån ful jacka och så tar vi en promenad! Hur bra som helst!

För det första: Killar tycker aldrig att det är en bra idé att ta en promenad. Någonsin. Ever. ALDRIG!

För det andra: Just det där ordvalet. "Ful jacka" Är han inte värd att lånas en fin jacka? Eller kanske bara en "jacka". Måste den vara ful?

Jättekonstigt!

I can haz stalker?

Han vet var jag jobbar.

Första gången han pratade med mig var på vagnen(såklart). Han satte sig mitt emot mig och började prata med mig och jag svarade på tilltal, inte så mycket mer. Jag gjorde misstaget att le, och han försökte ta på mitt ansikte och sa att det där sneda leendet jag har kan man fixa till. Jag ryckte undan, men han försökte åter igen att ta på mitt ansikte. Jag visade att det inte var ok, men han frågade ändå om vi skulle ta en fika någon dag. Samtidigt stannade vagnen på mitt stopp och när jag reste mig upp för att gå av skrattade jag högt och sa Nähääeä!

Andra gången satt jag på vagnen. Jag var ganska trött och lutade huvudet mot fönstret. Någon knackade mig på låret och sa åt mig att inte somna nu. Jag var väl medveten om vart jag var så jag sa bara att nej, det är lugnt, jag har koll. När vagnen stannade och jag gick av sa han att det var kul att se mig igen. Jag tänkte inte så mycket på det.

Tredje gången. Marklandsgatan vid spårvagnen. Jag satt och väntade (inte min bästa gren i livet), det var skitkallt och jag spelade spel på min mobiltelefon för att få tiden att gå. Någon lutade sig fram mot mig och viskade att 3an går till Marklandsgatan. Eller något, jag lyssnade inte så mycket. Jag sa bara Jaha? och återgick till min telefon.

Varje gång har han varit ganska obehaglig, enligt mitt tycke och har kommit ihåg varje enskild händelse ganska tydligt men inte tänkt så mycket på det. Förrän i förrgår. Jag jobbade och när jag satt på lunch kände jag ett par ögon på mig. Det var han. Han satt där och fikade och stirrade på mig hela tiden.

OK. Så han vet ungefär var jag bor, han vet var jag jobbar. Jag hoppas att det här tillhör mitt vinter-paranoja-mode.

Den där JÄVLA fråga 4!

Nej, revisor, det kommer jag inte bli. Det blir dessutom svårt när jag har en utdaterad utbildning(läs gårdagens inlägg).

Jag skulle vilja se någon göra bort sig. Inget utsatt fyllo eller hemlös, det är bara plumpt. Nej, jag skulle vilja se någon sjuttonårig blondinbellaklon dratta på ändan eller gå in i en glasvägg eller något. Det skulle vara jätteroligt! Jag siktar inte på personskador, bara lite slapstick i vardagen. Snälla? Men nej, jag får bara vagnirritationer. Det jag tänker på allt oftare är det här scenariot:

Person A ska gå av vagnen och har ibland barnvagn med sig. Person B, (och ibland även C, D, E osv) står utanför vagnen och ska på. Vad händer när dörrarna öppnas? Vem går av först? Självklart tränger sig B med följe sig på innan person A får i sin tur tränga sig av vagnen. Resultatet är att det tar lång tid. Vad skulle vara så farligt med att släppa av A först? Speciellt med tanke på att om A får gå av först så blir det mer plats för B & co i vagnen. Hur tänker dom? Tänker dom? Trött.

(Bilden hittade jag när jag bildgooglade på "knö dig")

Ännu mer USH på vagnen. God jul.

Det här är egentligen från i lördags morse. Jag skulle börja jobba ganska tidigt och tog vagnen dit. Som vanligt när man börjar tidigt - och speciellt på helger - så finns det alltid människor på vagnen som lever kvar i gårdagen med alldeles för runda fötter för sitt eget bästa och så även denna morgon. Någon sov utbredd över två säten; inga konstigheter där. Men när jag hörde hur saker drämde i golvet följt av något som lät som ett stön (ETT SEX-STÖN!) var jag nära att få en hjärnblödning.

Det är ungefär som en sårskorpa eller när någon säger "titta inte nu, men..." så tittade jag självklart bakåt i vagnen. Nej, inget konstigt där, men å andra sidan satt jag längst fram i vagnen och såg inte mittendelen nedanför trappan där jag misstänkte att ljudet kom ifrån. Resterande resan till jobbet var fylld av mer saker som ramlade i golvet, mer sexytime-stön och fler som satt längre bak i vagnen som höll på att duka under av skratt. Själv tyckte jag att det var lite olustigt och vill helst
1. inte åka vagn något mer
2. om jag måste åka vagn, ha en sån där bubbla som barn med glashudssyndrom har.

USH på vagnen

I fredags efter mycket stress, tider att passa och saker att göra och ångest att känna inför allt möjligt hade jag ändå lugnat ner mig med en målarkluddsession i akryl kombinerat med godis och TVspel hos Petter. Jag hade gärnat ägnat halva natten åt det, men jag skulle börja jobba tidigt dagen efter och begav mig hemåt. Klockan var omkring tolv på natten, inte alltför sent, kan man tycka. Trots det finns det dom som är lite för i gasen och har råkat överförfriska sig tidigt på kvällen och måste åka med vagnen hem. Det var bara lite tråkigt med killen som skulle av vid marklandsgatan och inte kunde hålla sig längre när han klev upp från sätet han suttit på.

Ni vet... om man säger såhär... ta en hink. Fyll den till hälften med vatten och så slänger ni ut vattnet nån meter framför er. Och så tänker ni plasket som uppstår då. Så lät det från längst fram i vagnen när han klev upp från sätet. Jag kopplade inte riktigt vad det var först. Men när jag såg hur han sprang av vagnen när dörrarna öppnades och ett till plask hördes samtidigt som jag såg honom kräkas en kaskad på asfalten fattade jag vad som hänt. Likadant var det för alla som satt i den främre delen av vagnen för vid det laget började lukten från den första kräken spridas i den äckliga vagnluften och alla förflyttade sig längre bak för att undslippa det värsta.

USH!

7 konstiga saker om mig

Jag läste just Suntuis blogg och blev utmanad (ännu en gång, måste jag tillägga) att skriva 7 konstiga saker om mig. Sist skrev jag 6 saker
Jag kan inte motstå utmaningen att komma på sju nya saker som är jag. Eftersom det är söndag idag och följdaktligen måndag imorgon så tänker jag skriva en sak per dag nästa vecka. Snajdigt, eller hur?! Så imorgon får ni höra!

Ikväll ska jag berätta om Göteborgs snällaste vagnchaffis. Igår var jag ute på galej, hemmafest med hud och öl och rummel på Avenyn med tillhörande skitburgare. Klockan var sent på kvällen och tidigt på morgonen och jag satte mig på vagnen för färden hem. Det tog cirka två stationer för mig att somna fast jag inte fattade det själv. I mitt huvud satt jag bara och tänkte på saker, men när någon petade på mig och sa att jag var tvungen att gå av vagnen nu för vi var på slutstationen, då kom jag på att nej, jag måste nog ha somnat. Jag sprang av vagnen och ställde mig där på helt okänt territorium(för att fastän det bara var 4 stationer fel så hade jag faktiskt aldrig varit där). Jag fick dra svansen mellan benen och ställa mig vid hållplatsen för att vänta på att vagnen kom tillbaka. Föraren såg otroligt road ut och frågade mig vart jag egentligen skulle kliva av och erbjöd sig att stanna och väcka mig om jag bara satte mig längst fram. Risken att jag skulle somna igen kändes ganska liten, men tackade ändå. När jag kom fram till min hållplats tittade han ialla fall bakåt och vinkade åt mig att det var dags för mig att kliva av nu. Det tyckte jag var snällt gjort av honom.

(Det är inte mannen på bilden som hittade mig sovandes. Det där är Pelle, årets spårvagnsförare i Norrköping)

Ord från ett barn

När jag skulle hem och väntade på vagnen stod en barnfamilj bredvid mig bland annat. En kvinna med långt, burrigt, lockigt hår kom närmare och barnet i familjen sa något till henne. Hon svarade
- Är jag en häxa? Vad är du då?
Barnet mumlade något och kvinnan lutade sig lite närmare. Barnet upprepade:
- Spindelmannen!
Folk omkring skrattade, likaså jag. Sedan tänkte jag att det är ju verkligen bara barn som kan komma undan med att säga något sånt.

Helt jävla bra

Jag behöver inte säga så mycket. Bara det att jag fick promoskivan av min vän Hammarin när jag träffade på honom på vagnen för några veckor sedan. Den har sedan rullat varmt i min CDspelare och gjort mig glad. När jag sedan hörde låten på radion kände jag ju igen den, men jag förstod inte riktigt vad det var jag hörde förrän någon minut in i låten. Så jävla bra!

Här kan ni lyssna själva. Om ni inte känner igen det nu kommer ni göra det snart för den kommer spelas på radion tills era öron möglar och trillar av!

Helvetet är en spårvagn

Jag skulle åka hem med vagnen och satte mig på den enda lediga platsen. Efter en sekund märkte jag att tanten som satt precis framför mig hade nervryck som nästan orsakade ett epilepsianfall(och då lider jag ändå inte av epilepsi). Rycken var oupphörliga och otroligt jobbigt att se för mina egna nerver. Det gjorde att jag helst inte ville ha henne i mitt synfält, så jag drog ner mössan lite och stirrade ner i golvet eller bara till höger.


När vagnen tömdes alltmer på folk tänkte jag mer på den blonda tjejen som satt några säten längre fram till höger. Jag tänkte att frisyren var lite annorlunda, inte så mycket mer. Hon hade röda stilettpumps och jeans och jeansjacka. Jag hade inte tänkt på det om hon klivit av tidigare, men var det inte något som var lite lite konstigt med henne? En ung frisyr, men något som sa att hon var äldre. Hur mycket äldre? Jag var ganska nyfiken. Så blev jag fundersam om det ens var en tjej/kvinna. När hon reste sig från sätet blev jag nästan eld och lågor över det hela. Hon frågade föraren något och vände sig om för att sätta sig igen. AWÖÖHHHH! Det var värre än jag trodde! Jag vet fortfarande inte om det var en tant eller gubbe, men läskigt var det. För några sekunder trodde jag att jag hade dött och hamnat i helvetet. Jag trodde inte bara, jag var helt övertygad om att jag hade dött och nu satt jag på den här vagnen utan slutstation full av galningar. Vad hade jag gjort i livet för att förtjäna det här straffet?

Jag borde ju egentligen bara se på det med humor, skratta åt galningarna(även om det inte är så snällt) och livets jävlighet, men jag fick panik istället. Nästa gång ska jag försöka skratta lite och andas mer.

Värderande blicken

Ibland undrar man ju - hur fick han sitt jobb? Jag gick in på cafét och möttes inte av ett hej. Bara en värderande blick. Och efter det följer en dialog som på sin höjd möter känslan - ibland till och med ordagrant: Vaskaruhaförnåt? Då blir jag mindre nöjd.

Jag vet inte vart de här värderande blickarna kommer ifrån. Jag fick den ikväll av en jävla securitasvakt. Mig veteligen ser jag inte ut som en ligist eller en sämre sortens människa. Ändå möter jag den där känslan av att skit ska skit ha. Folk omkring mig får ett Ha det gött! och själv får jag nästan en snäsning. För Fa-an! Så då frågar jag mig: Är det dom eller mig det är fel på?

Å andra sidan värderar jag människor också. Speciellt på Vagnen. När jag skulle hem idag satte sig en lite äldre man bredvid mig. Jag vet inte om han var en tok eller om han hade nån slags nervfel. Men måste han bresa för det? Sätta sig isär med låren som att han har en thighmaster mellan stumparna. För vad händer då? Jo, antingen att vi sitter och gnider lår(och jag är ganska misstänksam mot det, folk verkar gilla mina lår och jag gillar inte att dom gör det) eller att jag måste sitta i någon slags onaturlig ställning för att undkomma lårgnidandet. Gissa vilket jag väljer?! För i helvete.

8ans värdelösa linje

Nästan varje gång jag ska åka spårvagn råkar jag ut för 8an. Jag behöver aldrig åka med 8an, den går inte förbi centralstationen eller skolan och jag åker väldigt väldigt sällan mot korsvägen och Angered. Likförbannat är det oftast 8an som dyker upp när man har väntat och väntat på att den där sabla vagnen ska komma. Men när jag faktiskt kan tänka mig att använda den, typ på sommaren när man vill bort till Liseberg eller något annat fräsigt som finns där borta, eller på exempelvis en söndag morgon då man vill till Bokmässan. Finns den till hands då? NEJ! Tack som fan. Jag kan nog räkna gångerna jag åkt med 8an på min ena hand. Nu tycker jag att Västtrafik ska bestämma sig. Antingen så tar dom bort den hela året eller så kan den ju gå längre än bara några timmar mitt på dagen, eller hur?

Musik är bra för hälsan

Vad är det med mina lår? Jämt ska det helst pillas på låren av klåfingriga Vagnåkare. När jag var på väg hem satte sig en man bredvid mig. Det var mycket viktigt för honom att det var ok att jag satt där och visst, luften är fri, sitt vart du vill. Ingen fara på taket. När jag hade några stationer kvar tyckte han att jag såg trött ut och pillade på mitt lår för att se om jag var vaken och ha en ursäkt att prata med mig. Jo, jag är vaken, jag tänker inte somna. Jo, jag ska av vid musikvägen.
"Musik är bra för hälsan"
Ja, jo, visst. (Låt mig vara ifred, annars nitar jag dig.) När jag klev av aktade han lite på sig så att jag kunde kliva förbi och han sa att det var trevligt att se mig igen. Jag börjar fundera på om den där stugan i skogen inte ska få bli verklighet ändå.