Jag har funderat mycket på ironi. I Göteborg används den (missbrukas) lite då och då, och alla är i sanningens namn inte så bra på ironi, den blir mest sarkasm och folk blir tillplattade eller till och med sårade när personen i fråga "bara skämtade på ett ironiskt sätt"På morgonpasset i morse fick jag höra ett jävulskt bra exempel på bra ironi. Det var Simon (åh, bless!) som pratade om Piratpartiet och dess väljare. Hur de som röstar på Piratpartiet är nördarna som har Twitter, 3 bloggar och gud vet vad.
"Igår låg jag med min bästa kompis tjej Angelica, blev jättefull och kräktes offentligt, blev tagen av polisen och så kissade jag ner mig. Men lämna för fan inte ut mitt ip-nummer!"
Åh, det lät så mycket bättre när han sa det, men jag höll på att garva ihjäl mig. Jag vill ha Simon instängd i en liten liten burk som jag kan ha med mig lite överallt. Kanske Simon kan släppa en samlingsskiva av sina bästa roligaste kommentarer som jag kan lyssna på när nån jävel släpper sin mundiarré, to tough to handle.
I Galenskaparna & After Shaves föreställning Resan som blev av så förklarar de lite snabbt vad ironi är. Det är när man överdriver något negativt att det blir så positivt att det blir negativt.
5 kommentarer:
Word! Jag har också mången gång tänkt på hyckleriet i att det där internetgänget lämnar ut varenda liten obetydlig detalj om sina liv på internetz, men samtidigt håller på och gråter om att det är så hemskt att staten inte vill låta dem behålla sin personliga integritet eller whatever.
Oh well, man måste ju ha en hobby.
Personlig integritet går ut på att man SJÄLV VÄLJER vad man vill dela med sig av och vad man vill behålla privat. Är det så svårt att förstå?
OK, var det någon som totalt missade att poängen med inlägget var ironi?
Vad gäller integritet så är det pinsammare att kissa ner mig på stan än att ge ut mitt ip-nummer. Kom igen, Internet is for porn.
Mmm, det är ju just det, att man själv väljer, jag är väldigt noga att aldrig mer posta mitt riktigt namn på internet, det finns ingen annan som heter som jag.
Jag har redan fuckat upp. Jag kommer aldrig få nåt jobb av betydelse. För det är sant, rekryteringsfirmor och arbetsgivare är inga dumhuvuden, dom kan Googla dom också och well... jag vet inte om den här bloggen till exempel skulle vara så jävla poppis. Men så tänker jag att ibland, i vissa kretsar kan det vara en bra sak att vara frispråkig och inte gömma sig allt för mycket.
Skicka en kommentar