Jag var på IKEA förut idag. När jag skulle ta bussen från min hållplats missade jag bussen precis, så jag fick för mig att jag bara skulle gå och möta nästa buss; motion och väntan i ett - två flugor i en smäll, liksom. Det var bara det att det tog inte så lång tid tills nästa buss kom och jag fick vända mig om och springa tillbaka till min hållplats. Chauffören måste ha sett hur jag sprang där, med myntinkastet farligt nära exposé så jag sprang och försökte samtidigt hålla väskan bakom ryggen. Det måste sett hur löjligt ut som helst och när jag klev på bussen tittade den ganska söta chauffören på mig och log. Inte mer med det.Så gjorde jag mitt på IKEA och på stan, allt vad det nu var. På väg tillbaka hem kånkade jag på lite tunga grejer så jag höll inte uppsikt på så mycket omkring mig. Men när jag klev på bussen tittade jag upp mot chauffören. Det var han igen! Den här gången log jag mot honom och hasplade ur mig ett hej och han gjorde likadant. Det kändes lite som ett magic moment. Såna som inträffar när det är väldigt ont om tid för folk att haka fast i varandra. Som nu.
