Vilket hollaballoo!

... döm om min förvåning och lite till min upphetsning(attentionhora som jag är) som jag fick ungefär tre gånger så många läsare än vad jag brukar ha igår när jag gick emot min norm att säga negativa saker om någon specifik person. Jag brukar ju skriva om människor på vagnen som jag sett dregla, prata med människor som inte finns, lobotomera sig själva genom näsan och så vidare men igår gjorde jag som sagt ett undantag. Jag hoppas bara att det här inte har gett några som helst negativa konsekvenser på något sätt, speciellt för företaget jag jobbar för, eftersom jag är hängiven mitt jobb.

Jag satt och pratade med min bror för ett tag sen, han berättade att hans ex jobbar för ett bemanningsföretag som brukar kolla upp människor som söker jobb genom dom. Bland annat söker de efter bloggar som personen ifråga har skrivit och förekommer det för mycket företagssnack eller om bloggen är för oseriös eller på något annat sätt betraktas som "fel" så kan man åka dit på det. Jag skulle förmodligen vara så körd i röven(så det rinner!!) innan jag hinner säga fenylalanin.

The other kind of förbannad

Man kan visa ilska på flera olika sätt - det finns ilska, ilska och ilska

a) jädraranammailska. Det brukar resultera i att väldigt mycket blir gjort på ganska kort tid.

b) "MEN HUR VILL DU ATT JAG SKA VARA DÅ?!"
"JA, VAD SÄGS OM LITE KÅT, GLAD OCH TACKSAM??!"
Ja, det är ju helt enkelt ilska över någon annan.

c) Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den tredje ilskan. Det är den sortens ilska över sig själv och hela sin omgivning som nästan är förlamande. Vad som än händer är fel, ingenting jag eller någon annan gör är rätt och det är väldigt lätt att fräsa åt folk. Den pyr och gnyr under ytan och stannar kvar allra längst av alla ilskorna.

Det var väl inte så långt bort - med den stora truten jag haft på senaste. Jag stod i kaffet på jobbet(där jag i vanliga fall kallas för generalen på grund av mitt ibland lite kanske för bestämda sätt) och ingen kom och hämtade den där latten. Det irriterade mig som vanligt och efter vad kändes som hundra år kom han vinglandes och undrade var hans latte var nånstans.

- Ja, den ropade jag ut flera gånger, men ingen kom och häm.... längre hann jag inte förrän min chef sa bakom min rygg att nu får jag nog ta och lugna ner mig och ha en lite bättre ton när jag pratar med folk. HOPPSAN! Där fick jag så jag teg. Jag visste att hon hade rätt egentligen så jag fick skämmas. Kunden fick sin latte, jag klämde fram ett leende och ett "varsågod, en latte, inga problem!" och min chef fortsatte att säga att jag inte får fräsa åt kunderna och ge dom utskällningar. Så där fick jag skämmas lite till. Men jag visste att hon hade rätt, såklart.

Vad kan jag säga? Jag är trött, jag är arg, jag är en bitterfitta med den tredje sortens ilska pyrande under skinnet.