Jag har känt mig extra ensam på senaste. Jag har laddat mitt telefonbatteri ungefär tre gånger den här veckan, eftersom jag varje dag har ringt vänner och pratat och pratat och pratat om allt mellan himmel och jord. Skönt, när man väl gör det. Synd bara att det går över så fort när man sedan lägger på luren. Jag vet att jag inte är ensam på riktigt, det bara känns så.
Veckans frågestund:
- Varför är komplimanger från det motsatta könet värt så mycket mer? (jag antar att det har med sexuell dragning att göra)
- Varför glömmer man så lätt bort positiva saker medans saker som är helt åt fanders stannar kvar desto lättare?
- Varför fortsätter Dave the Mexican att skicka en massa requests till mig på Facebook? jag accepterar dom ju aldrig nånsin.
Jag tror att jag är som de flesta - behöver nån som kramar skiten ur en vare sig man vill eller ej, nån som säger att man är fin när man vaknar upp och ser ut som en icakasse, ja, ni vet. Jag ska bara sluta tycka att folk är lite läskiga när dom kommer i närbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar