Hu - hu - huuuuur ska jag kunna veta det?!

Jag åt lunch med min kompis Petter idag. Vi gick till Flygarns och åt lite mat. (Tips: beställ inte tacotallriken, helt ovärt pengarna. Beställ pasta bolognese hellre) och sen gick vi på stan tills hans mamma skulle ringa och styra upp ett bilbyte. När vi hade hittat svettbanden a la 2002 Petter ville ha och letat över halva innerstan efter (haha!) hade vi lite tid kvar över till en eftermatenfika.

Vi gick till Brogyllen där semlorna låg i långa rader och bara väntade på oss. Semlan är inte så himla god som när man var liten, men jag ville ändå ha en. Tradition, liksom. Så vi stod i kassan och Petter beställde en latten. Tjejen i kassan tog betalt, försvann och kom tillbaka med en take-awaymugg med latte.

- Kan jag inte få den i ett glas? frågade Petter förvånat.
- Ska ni sitta här? frågade tjejen i kassan ungefär lika förvånat.
- Ja? säger vi och tittar lite förvånat på henne. Får man inte sitta där eller? Jag inflikade ett litet:
- Ja, du frågade faktiskt aldrig.
- Jaha, men det här är take-away kassan. Annars ska man gå till den andra kassan därborta, sa hon och pekade.
- Hur skulle vi kunna veta det? sa jag neutralt samtidigt som jag letade efter några tecken som sa att det var en takeawaykassa, men inga ledtrådar fann jag någonstans.
En annan tjej ur personalen som stod snett bakom tjejen som servade oss tittade på oss och började röra på läpparna. Det tog ganska lång tid och jag såg att läpparna rörde sig, men jag varken hörde eller förstod vad hon sa.

Händer inte det här ofta, frågar jag mig?! Hur svårt kan det vara att ha en kassa och sedan fråga kunden om dom vill ta med sig eller sitta där? Jag vet att det funkar, jag praktiserar detta varenda dag. Det kallas verbal kommunikation och den är ganska effektiv om man lägger upp den på rätt sätt. Det var det om det. Semlan var som en semla brukar vara(alltså inte som mammas) och nu är jag fisnödig på grund av all grädde jag klämde i mig. Heja!