Jag försöker ibland vara snäll och visa att jag tänker på folk ibland. Ibland tas det emot med öppna armar och med glädje. Ibland får jag en käftsmäll tillbaka. Det fick jag i fredags och reaktionen kom inte förrän idag när jag hade suttit på ett tåg i fem timmar och äntligen kom hem. Jag känner mig lite trög ibland. Varför kan jag inte bara tända till med en gång och komma på vad jag ska tänka om det på en gång, istället för att bara stirra ner i marken och säga "jahaja" och hålla käft sen. Varför exploderar jag inte och frågar varför jag inte duger, varför det jag gör aldrig är tillräckligt? Som tur är har jag lärt mig att inte bli involverad för ofta, inte bli en måltavla för fot-i-mun-ord.
Men senare, efter att passet på gymmet inte hjälpte helt och jag var på väg hem i solen tänkte jag: Men! Det är ju inte mig det är fel på! Så varför ska jag må dåligt? Helt stört. Men det var en liten tröstande tanke i alla fall. Men det är fortfarande inte ok.
2 kommentarer:
Jag hoppas jag inte river upp ett gammalt sår nu, men jag ville bara säga att jag fortfarande har dåligt samvete för att jag strulade till det så den kvällen. Det var inget som hade med dig att göra, jag skulle helt enkelt ha sagt var jag stod MYCKET tidigare.
Om det nu var det du menade i din post, men jag vet för lite för att tro att det skulle vara något annat.
Förlåt mig, Yvette.
Mailbomber etc adresseras till chromegadget@gmail.com
Jacob
Don't worry, Jacob! Jag tog inte illa upp av det dära, tvärtom. Jag uppskattade din ärlighet, trots att det var sent påtänkt (och säkert svårare att säga då än tidigare) :D Nej, det här hade med helt andra saker att göra. Min pappa faktiskt. Vad kan jag säga, min familjesituation är inte som alla andras, quite special in fact. Hur det än var så hade jag fina människor omkring mig den helgen som fick mig att glömma (eller åtminstone skjuta upp) det där jobbiga :)
Skicka en kommentar