Klumpig och trasigt

Jag trodde den här dagen skulle bli sämre, eftersom den började med att jag hävde sönder mitt nyckelband när jag skulle öppna dörren till soprummet. Jag hade som gott om tid tills vagnen skulle gå 6.25 och då hade jag tid att gå ner med komposten. Förstod inte riktigt vad som hände när jag skulle dra upp dörren och drog i nyckelbandet. Så lossnade det och alla nycklar låg fanimej överallt. Det var ju sådär. Så jag började muttra för mig själv att "nu ska jag väl missa vagnen och allt ska gå åt helvete hela dagen" Men nej, det blev ju bra. Kanske övervann jag den där dåliga omen-dagen genom att flina den rakt i sin fula nuna.

Hela dagen har gått, jag har till och med tränat och sexysvettats (jag tycker om när solskenet lyser in genom fönstren och speglas i svetten på mina axlar och armar. Är det konstigt?) och allt har gått som smort, ju. Men så kammade jag håret och den hopvikbara kammen som jag fick av my sweet aussieboy innan han försvann i fjärran (för nästan ett och ett halvt år sedan) gick i två miserabla delar och jag började nästan gråta. Men bara nästan. Jag gråter inte ofta, men när jag gör det brukar det vara över töntiga saker. Som i "Liftarens guide till galaxen" när förintelsen av nära och kära inte bekommer honom. Men tavernan på hörnet, den jävlar, förlusten av den kan få en att gråta.