Fixajobbfixafixa. Juica! Juica, juica, hälla. En man och en kvinna kom in. Kvinnan var lång, säkert 1,90. Men det var inte det som fångade ögat. Det var hennes lår. Så tunna, så tunna. Säkert inte större än mina underarmar som inte är så stora dom heller. Övertäckta med tjocka, svarta strumpbyxor och knäskålarna stack ut som ett par stora inlinesskydd. Det var knappt greppbart hur de tunna benen klarade av att bära upp resten av kroppen("Stirra inte, stirra inte, häll bara upp juicen. Där sitter det barn, där finns det kunder, där häller jag lite på sidan. Stirra inte!") Resten av henne var övertäckt med en stor skinnjacka. Dom stod där en lång, lång stund och valde bland sortimentet. Ångestkarman välde ut åt alla håll och kanter - det verkade vara dagens viktigaste val; livsavgörande.Jag har aldrig sett något så sjuk, men samtidigt blev jag hoppfull och förundrad över människans kraft. Kraft att tvinga sin kropp till nästan vad som helst - som en humla som egentligen inte kan flyga. Hoppfull för att kvinnan ändå tar steg i rätt riktning och förhoppningsvis blir frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar