Idolen

Det här kommer från min bok i gruppsykologi: "Arbetsgruppens psykologi" skriven av Barbro Lennéer Axelsson och Ingela Thylefors. Jag kom att tänka på den efter ikväll när jag satt hela vägen på vagnen hem och tänkte på hur man(fast man ska ju inte säga man när man menar jag, eller hur. Fallucka.) fanimej aldrig duger till någonting ibland.

Som ny i en yrkesroll söker de flesta efter en förebild i arbetsgruppen att identifiera sig med och inledningsvis imitera. Även senare i yrkeslivet letar vi efter modeller, om än på ett mer moget sätt. Detta ideal eller denna idol kan var en positiv förebild som stimulerar till utveckling och så småningom till självständighet.

Det händer emmellertid att en person kan bli måltavla för starka och positiva förväntningar från omgivningen. Delvis bottnar det i att personen är föredömlig i sina arbetsprestaitoner och har andra attraktiva personlighetsegenskaper. Delvis är det en effekt av att några i omgivningen inte klarar av att leva upp till sina egna ideal. Man behöver därför en "stand in". Genom denna närhet upplever man det som man själv eftertraktar.

Idolen uppskattar oftast sin roll trots kraven på perfektion. Om idolen har stort eget smickerbehov döljs gärna de egna svagheterna. Han eller hon medverkar därmed till att idolmyten hålls vid liv, även om det kräver både ansträngning och inskränkning. När svagheterna väl blir uppenbara reagerar ofta den omgivning som behövt sin idol med att detronisera denna. Reaktionen kan bli en rejäl förkastelse som inte alls står i proportion till "synden" att inte ha levt upp till andras förväntningar.