På vagnen på väg hem stannade vagnen. Det gick inte att komma förbi en dubbelparkerad blå Folka. Jag såg inuti mitt huvud hur spårvagnschaffisen trampade på gasen och pressade sig förbi med backspeglar som flög och hela sidan uppskrapad av vagnen. Det hade gått, jag lovar!! Men jag insåg att det skulle ju så klart inte hända, så jag gick fram och sa: jag kanske ska gå in på cafeet där och fråga om vem som äger bilen? Det tyckte föraren var en super idé och när jag stövlade in och trodde på nåt sätt att det var nån stressad middagsgäst som klantparkerat så visade det sig vara personalen (notera: INTE stressad!) som sa: "jajjemen, vi fixar det, no worries". Lösningen blev att bilen blev flyttad men föraren till bilen och spårvagnschaffisen skrek på varandra en stund.
- Du hade en jävla tur nu, sånt där kan körkortet klippas för!- Jag har inte... följt av en axelryckning.
- Så fan att du har.- Håll käften!Bilföraren stormade iväg och chaffisen stängde dörren men använde högtalarna på utsidan för att ytterligare skälla ut cornflakeskörkortsföraren. Det var ganska roligt, jag önskar att jag hört vad han sa.
2 kommentarer:
Du kände dej väl som en liten vardagshjälte iaf, som tog på dej att reda ut det hela... annars kunde ni ju blivit stående halva dan.
Jo, det var faktiskt en liten snärta som trippade fram i sin festklänning och frågade hur lång tid det skulle ta till Olivedalsgatan. "Ja, det skulle inte ta så lång tid om inte den här bilen stod här, jag kommer ingenstans." "Jahaaa... " sa hon besviket och gick och satte sig igen. ÖH?!
Skicka en kommentar