Medan äldre generationer slöt sig samman i kollektiv för att gemensamt åstadkomma förändringar i arbetslivet (eller kämpade i motvind i hopp om att få gehör för sina åsikter så småningom, vilket ofta lett till utbrändhet), ser 80-talisten mer krasst på situationen: Vad vinner jag på det här? Är det här något jag vill vara med om? Eller kan jag upptäcka andra möjligheter på andra håll?... resten av artikeln läser du härJag hittade en artikel om 80-talister på jobbet. Jag kan nog säga att det stämmer ganska bra, i alla fall på mig. Jag ser något att lägga till på listan över typiska 80-talister. De firar inte jul med familjen. Överallt hör jag andra som inte heller ska besöka föräldrahemmet över jul. Det som kändes blasé och något att hålla i mörkret för några år sedan - att julen är för jävlig - är nu ganska vanligt. Varför plåga sig själv? Bättre att umgås med vänner, kanske? Jag vet inte om det är själviskt att inte vilja utsätta sig själv för saker man inte tycker om bara för att göra någon annan glad, men ibland måste man följa magkänslan och göra det som känns bäst.
Som någon sa till mig för länge sedan: "Du ska bara koncentrera dig på saker som får dig att må bra." Det låter inte så himla konstigt när man tänker på det, eller hur?
