Bakåtlängtan

En gång i tiden ringde det på dörren prick klockan 21 varje onsdag hemma hos mig. In ramlade 3-4 kompisar för att vi tillsammans skulle se på Top Model. Inte för att vi är på riktigt intresserade av Top Model, inte för att alla tyckte programmet var sjukt bra, men för att det blev så himla mycket bättre när man såg det tillsammans och kunde sitta där och vara skitbäst i sin mjukisbralla. Jag hade te och popcorn färdigt precis i tid tills det började. Varje onsdag, vad som än hände hade vi våra onsdagkvällar.

Nu för tiden har jag jättemycket te och det tar fanimej aldrig slut. Och Top Model har aldrig varit så tråkigt.

Makeeen frends

Jag loggade in på Myspace, vilket jag inte gör värst ofta, men idag hände det sig så. Jag har alltid en massa oläst skit, vännerförfrågningar och gud vet vad. Jag hade fått ett meddelande, det stod såhär:

hej hej! :) are you really from Sweden? yesterday i ordered a new volvo! im happy :D

Jag kände mig som ett ovanligt, exotiskt djur som är lite av en myt vid frågan om jag verkligen är från Sverige. Och ja, Volvo, kul för honom.

Stockhome

Så, jag befinner mig i Stockholm och det är nästan så jag saknar alla knasbollar i Göteborg. NOT. Jag är övertygad om att de finns här också, men jag ser mest A-lagare och så skyfflar jag mig via tunnelbana, buss och pendel mellan vänner i olika delar av staden. Jag är ganska nöjd med att jag klarar mig själv, inte behöver hållas i handen och att jag till och med har ett eget crib att krypa tillbaka till när det börjar bli mörkt ute. Ibland känner jag mig lite ensam, men mest i själen och inte sällskaps-wise och då spelar det ingen roll om man är hemma i Yutebor, i Stockholm med fina vänner eller i Tokyo med biljarders biljoner vänner. Så det får lov att gå över, jä?

Sammanträffandernas sammanträffande

I helgen var det SPX i Stockholm och jag var på plats. Mitt uppe i alltihop kom min vän Ola till mässan. Han hade tagit tåget dit för att besöka mässan och av någon anledning hade han en SJklädd ung tjej i släptåg när han kom för att hälsa på mig vid mitt bord. När vi hälsat på varandra insåg jag att jag kände igen tjejen från någon som inte har med serier att göra. Efter lite "vart sjutton känner jag igen dig ifrån?!" föll myntet på plats när hon nämnde en gammal klasskompis till mig.

Sammanträffandet låg i att hon jobbar som konduktör på SJ och var med på tåget som Ola tog till Stockholm. Han satt och ritade och hon blev nyfiken eftersom hon själv är intresserad av serier (och har sökt serietecknarskolan i Gävle) så hon började prata med honom. I konversationen nämnde han mig och hon kände igen mitt namn från min gamla klasskompis. De tog en fika när tåget var framme och hon följde med till SPX. Jag berättade om hur det var att gå på Serietecknarskolan och babblade på ett tag. Jag är fortfarande hänförd över hur liten världen egentligen är. Och vad fina saker som kan hända om man börjar prata med en främling bara med hjälp av lite nyfikenhet.

Följer minsta motståndets lag

Medan äldre generationer slöt sig samman i kollektiv för att gemensamt åstadkomma förändringar i arbetslivet (eller kämpade i motvind i hopp om att få gehör för sina åsikter så småningom, vilket ofta lett till utbrändhet), ser 80-talisten mer krasst på situationen: Vad vinner jag på det här? Är det här något jag vill vara med om? Eller kan jag upptäcka andra möjligheter på andra håll?... resten av artikeln läser du här

Jag hittade en artikel om 80-talister på jobbet. Jag kan nog säga att det stämmer ganska bra, i alla fall på mig. Jag ser något att lägga till på listan över typiska 80-talister. De firar inte jul med familjen. Överallt hör jag andra som inte heller ska besöka föräldrahemmet över jul. Det som kändes blasé och något att hålla i mörkret för några år sedan - att julen är för jävlig - är nu ganska vanligt. Varför plåga sig själv? Bättre att umgås med vänner, kanske? Jag vet inte om det är själviskt att inte vilja utsätta sig själv för saker man inte tycker om bara för att göra någon annan glad, men ibland måste man följa magkänslan och göra det som känns bäst.

Som någon sa till mig för länge sedan: "Du ska bara koncentrera dig på saker som får dig att må bra." Det låter inte så himla konstigt när man tänker på det, eller hur?

Tredje gången gillt?

Ok, det här fick jag på ansiktsbok:

being Intersted to be a nice pal for , was wondering about the possiblity of adding you as friend , please get back to me if interested , Cheers .

Han hade skickat friend request till mig två gånger innan och en gång till strax efter att han skrev det här till mig. Jag hade tackat nej de två första gångerna och det här fick mig inte direkt att tända till. I alla fall inte på det sätt han hoppats på. Jag tröttnade på honom och skrev till honom:

Ok, you've sent me friend requests three times now and I haven't said yes once, have I? I wish you could have understood the first time, or even the second time. But I don't know you and I don't wish to be friends with you. OK? Have a good day!

Att man ska behöva vara otrevlig för att folk ska fatta?! Dessutom var han inte så bra på att stava och nytt stycke startar man inte mitt i en mening, så är det bara(det syns inte här, men han hade dubbelt radavstånd hela tiden. Varför?)

Som en bakfylla

Jag har sovit typ sjukt länge inatt. Gick och la mig vid två ungefär och sov sedan till hör och häpna: KVART ÖVER ELVA Dom som känner mig vet att det är konstigt. Vaknade och kände mig lite lätt bakfull, trots att jag inte söp till igår. Jag tror det är en mer övergripande bakfylla. Alla vännerna var här och vi festade i jättemånga dagar, samtidigt som jag jobbade och sen var det personalfest och allt sånt och det var som dags att sova. Bakfyllan består i att det är sådär tomt nu, när det är över(för den här gången). Hur gör man? Det känns lite grann som att åskan slagit ned i ett eluttag. FRÄS! och så funkar det inte så bra.

Men jag såg Universal Poplab igår, det var nice :)