Kollektivstrafikäckel

Ibland är Spårvagnen bland det äckligaste och motbjudande som finns - helt åt helvete!

Satt på vagnen på väg hem från gymmet. Precis bredvid mig sitter en (småtjock)pappa med hans(småtjocka) son bredvid och (småtjocka)mamma står upp med barnvagnen som deras (småtjocka)dotter sitter i. Ungarna skriker snarare än talar, sådär som barn gör. dom är ju naturligt högljudda. Mamman utbrister gällt ungefär varannan sekund att dom ska vara tysta, dom ska sitta ner dom ska ... bla bla bla... varvat med vad som inte ska göra. Pappan är ungefär likadan, men inte riktig tlika mycket. För döva öron, i alla fall ur barnens synpunkt.

Där frågar jag mig själv: om man har sagt en sak ungefär hundra gånger på samma sätt och det inte går in: är det inte dags att säga saker på ett annat sätt?? Om barnen hela tiden får höra att dom gör fel - kan dom bli annat än utåtagerande och jobbiga? Jag säger inte att barnuppfostran är lätt, men behandla barn som folk så blir det nog folk av dom. Typ.

Bakom mig satt en gammal man som viskade för sig själv. Det kändes som att jag satt på en karusell för galningar och jag är inte säker på om jag är en av dom eller bara nån som tittar på. Jag sitter ju där i mina svettiga träningskläder, jag kanske är lika motbjudande jag. Snart öppnar gymmet i Frölunda, vilket innebär en lättnad för mig - lite mindre äcklig spårvagn!