Galning nummer sjuttioelva

Japp, tokvagnen igen. Den här gången en förvirrad sådan. Han sa ingenting alls, bara tittade ut genom fönstret. Inte sådär utblickande som de flesta gör - utan han satt vänd rätt mot glaset, väldigt nära så hans andedräkt bildade imma på glaset och hans vilt uppspärrade ögon tittade inte ut på staden utanför. De stirrade blint in i ögonen som reflekterades i fönstret som om han försökte stirra ner någon som stirrade tillbaka eller kanske försökte han hitta svar till något i dem. Ibland såg han sig omkring i vagnen och tamigfan fick vi inte ögonkontakt. Det gjorde mig lätt skräckslagen (jag tror alltid att dom ska haka upp sig på något och kanske få ett raseriutbrott/börja prata med mig/följa efter mig) och därefter vågade jag inte titta på honom.