När jag jobbade idag och jobbade på som bäst med vad det nu var så ropade David på mig. Han hade varit där en stund så det var inte så konstig, men jag tittade dit och såg honom stå en bit bort vid barbordet och bredvid honom satt en tjej som såg bekant ut. Jag tänkte inte på det, så jag vinkade. Måste ju vara någon jag känner, liksom! Hon vinkade tillbaka och så tänkte jag en sekund till. Det var ju inte alls nån jag känner, det var ju Karolina Klüft! Gud så dum jag kände mig där. Jag slätade över det hela genom att gå fram till David och prata lite med honom och Karolina, ungefär som att "jamen, jag är ju sån här. Jag är så otroooligt social och kan prata med alla i hela världen som att dom är mina bästa vänner" Jag kan det. Lite. David kan det i alla fall :)
2 kommentarer:
Sånt är så jävla pinsamt, man liksom kommer på sig själv med att man är från landet. Hände mig typ 1000 ggr under bokmässan då det var kändisar överallt som jag inte kunde placera först, men hälsade på för att hjärnan intalade mig att jag kände dem - TROTS att jag bara sett dem på tv. Dumfan. Gjorde samma sak med en frisör som klippt mig EN gång när jag passerade henne på stan. Dryga jag som tror att hon ska minnas mig...
Äsch, frisörer, dom ska hälsas på. Jag menar, ska man få ett långt förhållande i klippstolen så måste man ju ge lite.
Sen tror jag att kändisar sådär är rätt vana vid att folk hejar på dom. No worries, det är nog mest för en själv att man skäms lite när man kommer på sig själv med nåt sånt.
Skicka en kommentar