Ibland undrar man ju - hur fick han sitt jobb? Jag gick in på cafét och möttes inte av ett hej. Bara en värderande blick. Och efter det följer en dialog som på sin höjd möter känslan - ibland till och med ordagrant: Vaskaruhaförnåt? Då blir jag mindre nöjd.Jag vet inte vart de här värderande blickarna kommer ifrån. Jag fick den ikväll av en jävla securitasvakt. Mig veteligen ser jag inte ut som en ligist eller en sämre sortens människa. Ändå möter jag den där känslan av att skit ska skit ha. Folk omkring mig får ett Ha det gött! och själv får jag nästan en snäsning. För Fa-an! Så då frågar jag mig: Är det dom eller mig det är fel på?
Å andra sidan värderar jag människor också. Speciellt på Vagnen. När jag skulle hem idag satte sig en lite äldre man bredvid mig. Jag vet inte om han var en tok eller om han hade nån slags nervfel. Men måste han bresa för det? Sätta sig isär med låren som att han har en thighmaster mellan stumparna. För vad händer då? Jo, antingen att vi sitter och gnider lår(och jag är ganska misstänksam mot det, folk verkar gilla mina lår och jag gillar inte att dom gör det) eller att jag måste sitta i någon slags onaturlig ställning för att undkomma lårgnidandet. Gissa vilket jag väljer?! För i helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar