Självförtroendet och orket

FÖRLÅT LISE! För att jag helt enkelt snodde dagens Nemistripp härifrån men jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Och ni får nog klicketiklicka på strippen för att se hela, det har jag gjort med flit. Lite ska man jobba för snattat material.

Nu ska jag bara komma på hur jag ska lura världen att jag är världens bästa och vad det är jag ska vara så jävla bäst på. Eller så räcker det kanske bara att glida runt och ha solglasögon på sig och vara bra på att relatera till saker folk säger. Om du inte kan övertyga dom; förvirra dom!

Boksignering

Idag har jag haft boksignering för min bok Drömresan. Så här såg det ut:

Tack Maie för att du skickade bilden så snabbt! :) Och tack alla som kom och hängde, fikade och förbarmade sig över mitt bokprojekt.

Nymodigheter

Jag avskyr min mobiltelefon. Det tog inte lång tid efter att jag köpt den förrän jag började avsky den. Inte bara för att den bara har engelska tecken så att ord som "Hörsalen" blir Horsalen och så vidare, utan för att den har funktioner som är fullständigt onödiga. Resten av funktionerna finns inte ens. Jag är inte någon som hetsar efter det nyaste och hetaste inom tekniken i mitt hem, men hallå, T9 på mobilen, ska det vara så jävla svårt? Det bästa är att jag kan alltid ursäkta mig genom att säga "Nej, tyvärr, jag har en Motorola" när folk frågar om prestandan på min telefon. Som på tåget igår. Jag visade upp min sms-biljett för konduktören och jag fick frågan:
- Kan man göra så att alla uppgifter syns i ett fönster?
- Nej, tyvärr, det är en Motorola.
Hon godtog det som en ursäkt.

Jag har planerat länge att skaffa en ny telefon, men det har som inte blivit av. Mest för att jag har haft ganska dåligt med pengar först när jag flyttade hit, och nu igen, och därmed halkar det ner på priolistan.

Sammanträffandernas sammanträffande

I helgen var det SPX i Stockholm och jag var på plats. Mitt uppe i alltihop kom min vän Ola till mässan. Han hade tagit tåget dit för att besöka mässan och av någon anledning hade han en SJklädd ung tjej i släptåg när han kom för att hälsa på mig vid mitt bord. När vi hälsat på varandra insåg jag att jag kände igen tjejen från någon som inte har med serier att göra. Efter lite "vart sjutton känner jag igen dig ifrån?!" föll myntet på plats när hon nämnde en gammal klasskompis till mig.

Sammanträffandet låg i att hon jobbar som konduktör på SJ och var med på tåget som Ola tog till Stockholm. Han satt och ritade och hon blev nyfiken eftersom hon själv är intresserad av serier (och har sökt serietecknarskolan i Gävle) så hon började prata med honom. I konversationen nämnde han mig och hon kände igen mitt namn från min gamla klasskompis. De tog en fika när tåget var framme och hon följde med till SPX. Jag berättade om hur det var att gå på Serietecknarskolan och babblade på ett tag. Jag är fortfarande hänförd över hur liten världen egentligen är. Och vad fina saker som kan hända om man börjar prata med en främling bara med hjälp av lite nyfikenhet.

Ensam är stark

Helvete. Nu kommer det igen. Jag är ju en sån som tycker det är lite svårt att inte bara vara jag. Jag är ett socialt djur med många vänner som jag tycker om. Men jag blir alltid lite svagare när jag kommer för nära någon. Farligt nära att bli ett nervvrak, men jag ska inte! Inte den här gången. Nervvraket ska få ligga kvar på botten av nervhavet. Jag ska bara fixa lite. Prata om det ska hjälpa har jag hört, så gört! Jag ska, tiden ska bara räcka till.

Mottagningen för värdelös information och ändlöst väntande. Var god dröj.

Det talas mycket om hur ungdomar i Sverige idag har bristande respekt för könssjukdomar, fallen blir allt fler där människor haft oskyddat sex och dragit på sig något som ger en obehaglig känsla mellan benen. Men jag måste säga att mottagningarna inte gör det speciellt lätt för någon att hålla sig helt frisk.

Ingen idé att hymla, jag har ett praktexempel; mig själv. Jag ligger inte runt, jag använder hjälm, men ibland snubblar man även på små gatstenar. En vacker dag började det klia lite för mycket för att det skulle kännas helt ok. Varningslampan slogs på och jag gick på undersökning. Mellan de menande blickarna och orden "har du haft oskyddat sex?" osade disrespekten för den lilla horan som legat runt utan kondom. Nu skulle fittan slängas upp i stolen och det är bara att göra, för man gör det man måste. Pinnar i urinröret och en extra för säkerhets skull, speciellt som hon har behövt vänta alldeles för länge och dessutom har en student som undersöker(konstigt nog var studenten mer förstående än den faktiska gyn-tanten). Det var bara en utsträckt arm och pekfinger som fattades när gyn-tanten sa:
- Nej, jag vet inte vad det där är! Du får gå till Sesammottagningen istället. Misstänkt Kondylom, kontakta Sesammottagningen.
Jag hade bett honom undersöka sig, men även om han hade gjort det så hade det förmodligen inte hjälpt mycket. Det här vet jag eftersom han faktiskt gjorde det när jag berättade att jag hade symptom mindre trevliga. Men kollade de efter den misstänkta kondylomen? Icke. Nej, kiss i koppen bara.
- Kondylom hittar man inte via test, det hittar man via undersökning, sa hans gyntant.
- Ska du inte göra det då?
Men det behövdes inte, tyckte hon. Istället ställde hon en diagnos på mig med hjälp av vad han sa om mig och vad jag hade sagt till honom. Jag kunde ha herpes, sa hon. Jag förstår inte hur hon kunde strunta i att göra sitt jobb på det sättet. Varför finns MUM till om dom ändå inte gör sitt jobb. Då kan vi lägga dom pengarna på något vettigare, läkare som faktiskt vill hjälpa och patienter som behöver hjälp finns det gott om, tro mig. (Jag vet även en kille som var där för att han visste att han hade klamydia och ville få medicin mot det. MUM kunde inte skriva ut det, tydligen. Då skrev jag ner MUM till en fis i rymden av ovärdheter)

Ännu en orättvisa i världen, kan man tycka. Gyntanter ser ner på tjejer trots att det är killar som konventionellt sett är dom som knullar runt. Bakvänt. Och man behöver ju inte knulla runt för att få skit i rören. Det krävs bara en gång. Nu ska jag klia mig i skrevet i en vecka till innan jag kommer till Sesam. Tack så jävla mycket för era snabba lösningar, Göteborgs sjukvård.

Min enda vän är radion

Jag lyssnar mycket på radio när jag är hemma. Radion är ständigt inställd på P3 och jag tycker om att lyssna på de flesta program. Vissa program har dagens tema eller debattämne och folk får ringa in och tycka till. Det är där jag tycker det känns besvärligt. Ibland märker man att folk som ringer in skulle kunna prata på i hundra år om det dom pratar om och programledaren försöker desperat få stopp på personen för att programmet måste fyllas av andra människors åsikter eller en låt eller två. Det känns lite krystat och hetsat och nästan som att programledaren måste slänga på luren för att bli av med åsiktsmaskinerna.

Men det jobbigaste är de ensamma. I relationsprogrammen ringer de ensamma, olyckligt kära satarna in och frågar om råd. Som att deras problem kan lösas i riksradio. Programledaren gör sitt bästa för att vägleda den ensamma till en lösning på problemet och drar ut på samtalet in i det sista för att försöka hjälpa. Jag lyssnade en eftermiddag på hur programledaren rådde en lyssnare att berätta om sin kärlek till sin bästa vän. "Vad har du att förlora?" Morgonen efter önskade lyssnaren en låt i ett annat program med motiveringen att rådet inte hade hjälpt och att allt nu var förstört. Eftersom det var ett annat program förstod inte programledaren vad lyssnaren menade och sa även det, men spelade ändå upp låten, något förvirrat.

Spika mig i ryggen, bara!

Jag har äntligen gått och gjort det. Jag har skaffat spikmattan som jag tänkt på ett tag att jag borde skaffa. Speciellt när våren kommer och jag går runt som i drogat tillstånd av trötthet vill jag göra nästan vad som helst för att bli pigg, eller åtminstone fungera normalt utan att känna att jag har en för trång hatt på mig. Så jag har införskaffat en spikmatta modell Rysk. Den kändes mer hardcore än Shaktimattan med fler spikar. Större tryck per spik; nice, tänkte jag.

Det var inte det skönaste jag varit med om, måste jag säga. Men jag hoppas att det hjälper lite grann ändå, det kändes uppfriskande efter de 10 minuterna jag klarade av att ligga still på :D

Sovandet och vaknandet

Jag har insett att för att få saker gjort måste jag lata mig lite mindre. Typ... när jag kliver upp och säger hejdå till Robin när han åker till jobbet och går sedan och lägger mig igen: DÅLIGT. Kliva upp en kvart tidigare och göra frukost till oss båda: BRA. För det leder till att jag stannar uppe istället för att dimpa ner i sängen igen. Morgonstund har guld i mund, som det så fint kallas. Har just skissat klart en serie sånär som på en ruta. Skryt skryt.

Jag hade en läskig dröm igår natt. Jag drömde att jag var och hälsade på Martina och Kalle och skulle bara gå på toaletten. Väl där drog jag ut en tampong som inte var så blodig. Bra, tänkte jag. Men helt plötsligt började blodet forsa ut samtidigt som jag började kräkas blod. Jag försökte ropa på Martina men det gick inte för munnen var full av blod och det kom bara mer och mer. Det var ganska ush. Nej, det var inte ganska blä, det var JÄTTEBLÄ :( Tur att jag vaknade innan jag dog.