Dubbelhelvete!

Ok, så här: Ett gott gäng vänner på väg ut till nån krog för att svänga sina lurviga och alla är på väldigt gott humör. Inklusive undertecknad. Vad fan händer?? Nån jävel kommer fram och helt oprovocerat säger:

- Jackan är rätt snygg, kjolen är ok, men håret... det är ganska missmatchat.
- Jag går nu. Hejdå.

HUR JÄVLA ÅT HELVETE ÄR INTE DET? Sådär säger man bara inte. Jag har en present till dig, ditt jävla pucko: klicka här och njut

Jag borde ju egentligen sagt:
- Din jacka är rätt ok, håret funkar väl men alltså det där ansiktet borde du ta och göra nåt åt.

Förhoppningsvis hade mina vänner börjat skratta åt det här ynglet till människospillra och han hade känt sig bortgjord, men nu var det inte så. Jag kan bara hoppas att han misslyckas helt i livet, får missbildade barn, en fru som bedrar honom och en morsa som snackar skit om honom bakom ryggen på honom. Dumjävel.

Jobba, kanske?

http://www.trigeminal.com/images/bloggerpain.jpg

Vad gör man när man inte orkar bry sig och ta itu med sitt eget liv och sina egna problem? Man jobbar, såklart! Då ska man ju ändå lämna hemmet hemma, det är perfekt och så tjänar man pengar på samma gång. Pengar helar själen, eller nåt. Jag tycker om att jobba, faktiskt. Kanske någon som höjer på ögonbrynen och säger: va sjutton är du för nån? Jo, jag är en neurotisk, övertänkande, överanalyserande, överenergisk och allting annat över du kan tänka dig. Speciellt det där med tänkandet är ju lite jobbigt. Sånt som smyger sig på vare sig man vill eller ej

(för i helvete, försvinn ut mitt huvud, nu! Du har varit där tillräckligt länge nu, du förstör!)

Analyserande. Över. Dumt.

Och när jag står där och gör kaffe eller mackor eller vad som behöver göras - då är det ju bra. Kanske därför jag inte bloggar så ofta här längre - det är en säker miljö där inte så mycket är helt åt helvete.

Förutom de tvärdumma kunderna som först säger en sak och sedan säger att "det där har inte jag beställt". Men jag bryr mig inte nämnvärt om dem, som den goda servicerobot jag är så rinner det av innan du hunnit säga snabbkaffe. Jag vet inte om det är helt åt helvete eller om det här är bra för mig. Jag kanske blir en snällare människa?

En tanke som slog mig hårt i skallen

Det var en enda lång transportsträcka av jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla jävla helvete. Fan då!

Finlandssvenskar - ett aggressivt folkslag?

Åhoj, här trodde jag att jag kunde vara sur, bitter och irriterad! Jag har då mätt min överman.

Idag på jobbet - jag jobbar på cafe - fick jag en kund(han var finlandssvensk, jag vet inte om det har något med saken att göra - men svenskar brukar inte vara favoritfolkslaget för dom) som skulle ha en vanlig svart kaffe och något mer, kommer inte ihåg vad det var. Börjar hälla upp kaffe, stannar och frågar om han ska ha mjölk i kaffet. Ingen reaktion. Frågar igen. Ingen reaktion. Tar muggen, går fram till kassan frågar igen om han ska ha mjölk i kaffet. Jo, det ska han minsann. Ingen fara där, ibland hör kunden inte, vad vet jag. Sedan, när allt är klart, han har betalt och allt så langar han fram en 20lapp och vill växla så han har till toaletten. Vi har som policy att inte växla pengar, detta står på en skylt vid kassan även. Dessutom hade den här mannen en kund framför sig i kön som ville växla pengar och jag sa samma sak, så borde han inte veta det redan? Jag sa nej, vi växlar inte, men det sitter personal vi toaletterna som växlar.

Då säger han argt att han borde minsann lämna tillbaka kaffet för att jag bemött honom illa och gett honom dålig service och säger att - personal vid toaletten, det tror jag så mycket jag vill på. Jag kände irritationen växa inom mig, men eftersom jag när jag jobbar än inställd på servicepersonal-mode så sa jag bara lugnt att jo, det sitter faktiskt personal där och därför behöver han inte växla till sig mynt innan. Varpå han surt går därifrån. Kanske inte dagens mest nöjda kund, men bryr jag mig?

Nä.

Till mitt försvar och lättnad hade jag efter honom i kön en kvinna med ett stort silverkors i halsband som sa till mig att det där skötte jag bra. Det var inte åt helvete, det var ganska trevligt att höra!

Halloweenfest åt helvete eller kanske inte

Så tänkte ju jag styra upp en halloweenfest då. På det här stället. Men så visar det sig att dom ligger ett steg före och har fixat det där redan. Vet inte om jag ska tycka att det är skönt och bra och det enda jag behöver göra då är att se till att alla jag känner kommer just dit(vilket vore rätt skönt för min del, jag tycker det är mindre roligt att kollapsa av stress) eller om jag ska bli sur för att jag inte får det riktigt som jag från början hade tänkt.

Halloween är hur som helst min helg - den har mycket med helvetet att göra så det passar ju mig. Dra åt helvete, kom till Dancin Dingo den 27e oktober!

Helt åt helvete

Det bara är så ibland. Just idag är det inte en specifik sak jag irriterar(hatar) mig på så jag kan liksom inte kanalisera min ilska på något. Men att känna att det mesta är åt helvete, det kan jag minsann, jädrar i min lilla låda!

En av mina uppdragsgivare för illustrationer har gjort slut med mig, för dom tyckte att det var dumt att jag faktiskt skulle kunna tjäna några pengar på det jag gör. Man får inte ha roligt och jobba samtidigt, det vore ju skitdumt. Förresten, hittade det här i min gamla ordlista jag fick i lågstadiet

Jobba -de: arbeta; spekulera på börsen, göra skumma affärer.

Så, vad gör man? Jag tänker ju inte kräla på mina knän och sänka mitt arvode bara för att få det höga nöjet att göra illustrationer som dom vill att jag gör fast jag hellre gör något helt annat. Det här var då mina 5 nanosekunder av karriär för mig, hejdå.

Så det var ju en grej som man kan säga är helt åt helvete? Vad kommer sen? Jag menar, av en liten snöboll kommer ju oftast en hel lavin, som man säger. Kanske tycker Nemi att mina serier är bajs och morän och klipper av mig där också, jag kanske brinner upp, jag kanske förlorar högerarmen, jag kanske får sparken från mitt dagjobb(som jag faktiskt tycker om). Man vet aldrig vad som händer, jäklar vad världen ska vara spännande hela tiden då.

Mer inlägg om vad som är fel med världen kommer snart.

Kollektivstrafikäckel

Ibland är Spårvagnen bland det äckligaste och motbjudande som finns - helt åt helvete!

Satt på vagnen på väg hem från gymmet. Precis bredvid mig sitter en (småtjock)pappa med hans(småtjocka) son bredvid och (småtjocka)mamma står upp med barnvagnen som deras (småtjocka)dotter sitter i. Ungarna skriker snarare än talar, sådär som barn gör. dom är ju naturligt högljudda. Mamman utbrister gällt ungefär varannan sekund att dom ska vara tysta, dom ska sitta ner dom ska ... bla bla bla... varvat med vad som inte ska göra. Pappan är ungefär likadan, men inte riktig tlika mycket. För döva öron, i alla fall ur barnens synpunkt.

Där frågar jag mig själv: om man har sagt en sak ungefär hundra gånger på samma sätt och det inte går in: är det inte dags att säga saker på ett annat sätt?? Om barnen hela tiden får höra att dom gör fel - kan dom bli annat än utåtagerande och jobbiga? Jag säger inte att barnuppfostran är lätt, men behandla barn som folk så blir det nog folk av dom. Typ.

Bakom mig satt en gammal man som viskade för sig själv. Det kändes som att jag satt på en karusell för galningar och jag är inte säker på om jag är en av dom eller bara nån som tittar på. Jag sitter ju där i mina svettiga träningskläder, jag kanske är lika motbjudande jag. Snart öppnar gymmet i Frölunda, vilket innebär en lättnad för mig - lite mindre äcklig spårvagn!

Jävla mobiljävelochdummajävlabrud!!

laktosskit och trötthet och allt vad det är är ingenting upp emot det här! Jag har återigen lyckats med att kuka bort en massa massa nummer i telefonen! Har några stycken kvar, vet inte riktigt hur jag lyckades kuka bort dom heller. Har bytt operatör till parlino och jag sparade alla nummer på telefonen. Trodde jag. Men icke, tydligen! Helt åt jävla helvete!!!

Så om du läser det här och har mitt nummer inlagt i er lilla mobil, kan du skicka mig ett litet sms där du skriver vem du är?? Inte så lätt att hitta alla på hitta.se har jag upptäckt, nämligen. Det är ju en grej med smeknamn och att bara kunna vissa människors förnamn... Det finns 2000 Björn i Sverige.

Suck.

Att inte orka hata

... är också helt åt helvete! Jag har fått lite undringar här och var: "Du har inte bloggat på ett tag, varför??" Jo, så här är det: jag har varit så inihelvetejävla trött, bara! Jobbat på mitt nya jobb, lite för många timmar än vad som är bra för mig(har insett nu att jag nog har något slags stressyndrom och borde försöka ta det lite lugnt ibland) och dessutom kört vidare med serierna - fastnat i förhandlingar om pengar(sånt hatar vi), kalasat förra lördan och blev uppkörd i magen(laktosintolerans är inte "the shit", men väl shit). Efter det råkade jag köpa gräddstuvad spenat som har gjort att jag skitit som en gris hela veckan. Kan inte bara slänga maten, för jag lever på 500 kr i veckan. Inte så jävla hett!

Jag tror att det kan vara att magen är i olag som jag har varit så himla trött - i måndags vaknade jag efter att ha sovit 11 oroliga timmar. Säger oroliga för jag vaknade 4-5 gånger; Lång sömn med skitkvalitét. Och jag sitter här och är trött nu också ska ni veta. Det känns som att gå i seg lera vad jag än gör och det enda jag kan kickstarta kroppen med är ett pass på gymmet(dans/aerobics etc), då känns det ungefär normalt sen. Eller jobba, det brukar också hjälpa lite grann. Då tjänar jag ju i alla fall pengar så jag kan börja leva sen!

Därav. Ska försöka att hata och tycka allt är åt helvete här även när jag är trött.

Det här tyckte jag dock var roligt i veckan:
HarryPotterpuppetpals

Så jävla trött!

Ska man ta hand om sig själv ska man ha jävligt vassa armbågar och helst vara lite känslomässigt handikappad så att man inte förstår vad andra människor försöker säga. Det är inte jag. Därför är det helt åt helvete hur man ibland kan bli behandlad - speciellt när man förhandlar om pengar. Självklart vill jag ha såna, för att, ja vet inte - betala hyra, mat och sånt tokigt! När jag sedan får klappen på huvudet och "ja, du får nog vara glad för det lilla du får och så blir du ju uppmärksammad också" - då lackar jag ur!!

Om man inte vill betala för sig, då ska man fan inte ha heller.