Nyårslöften

Jag hade helt glömt av det. När jag gick till gymmet och skulle vara med på ett pass som krävde bokning tänkte jag "ok, då får jag vara där några minuter extra". Så kom jag dit och skulle boka plats. "FULLBOKAT" stod det på skärmen. Vad i...! Passen brukar aldrig bli fulla, så det händer vanligtvis inte. Men så kom jag på det. Det var ovanligt mycket folk i lokalen. Det är januari. Självklart är det fortfarande nyårslöftena som fyller gymmet och glöm inte dom som har fått ett gymkort i julklapp av en välmenande förälder. Det är lugnt, de nya gymmarna följer en enkel exponentiell kurva. 80% ger upp efter 1 månad, 80 % av de som är kvar ger upp månaden efter det, osv. Kvar blir några entusiaster som faktiskt tycker det är roligt att träna. Paw rik-titt.

Satfläsk denna trötthet!

Man borde få något slags bidrag för att stå ut med detta jävla mörker och denna förbannade trötthet som sjunker över oss som ett stort svart moln mellan oktober och mars. Sex jävla månader av mörker, inte konstigt att vissa människor går under jord och stannar borta tills solen visar sin nuna igen.

Tyvärr har jag inte tid med att gå i ide hur gärna jag än skulle vilja. Jag skulle ge mycket nu för att kunna lägga ifrån mig allt och bara kura ner mig i soffan framför TVn och bara ge ett långt jävla finger åt livet. Men det går inte! För mycket ska fixas, arrangeras, betalas, pluggas, ordnas och levas för att jag ska kunna skita i allt. Ingen håller mig i handen, och det är nog lika bra.

Det är jag som har rätt och dom som har fel

Igår hade jag äran att åka med Göteborgs argaste spårvagnsresenär. Vid Hagakyrkan blir det alltid lite trafikstockning på grund av vagnar som kommer in och det finns en korsning med trafikljus precis efter stoppet. Det hände igår. En äldre man klev på och gick fram till förarhytten och sa:
- Jag skulle på den, va! Föraren blev nog lite förvånad, han kunde ju inte veta vilken vagn gubben skulle på.
- Och slå släpptes jag inte på! Det var stoppljus så varför skulle jag inte kunna kliva på?! Vad föraren sa nu hördes inte, men alla i vagnen hörde tydligt vad mannen sa med hans höga stämma som ljöd genom luften.
- Varför skulle dom inte kunna släppa på mig när det är stoppljus!? Vid det här laget skruvar många på sig och en del muttrar för sig själva att det är väl inte så himla farligt och några har svårt att hålla sig för skratt. Nådastöten kom när mannen tröttnade på förarens ovilja att teleportera mannen över till 9an spårvagn mot Angered.
- DET ÄR JAG SOM HAR RÄTT OCH DOM SOM HAR FEL! gormade han när han stampade iväg mot en sittplats. och hälften av passagerarna höll på att få hjärnblödning på grund av innehållet skratt. Även jag.

Jag kan förstå att det kan vara nesligt, jag har råkat ut för det själv och varit jävligt förbannad för att jag tyckte att jag kunde få bli påsläppt i samma läge. Ska man dessutom med en specifik vagn dit inte så många andra vagnar ska, ja då är det ju irriterande. Jag trodde på riktigt att ja, gubben ska väl till Angered och vill då inte åka 1an till Östra Sjukhuset. Därför var det roligaste av alltihop i den här historien när vagnen rullade in vid Centralstationen och gubben stapplade av. Och eftersom 1an och 9an tar olika vägar vid Brunnsparken så var det faktiskt 1an som kom in först. Hur tänkte vi då? Tänkte vi då? Ville jag nästan fråga gubben.

"Det står inte i min jobbeskrivning, så varför ska jag göra det?!"

Jag åkte buss idag, som omväxling. Vagnen går ju inte överallt, så man får komplettera med buss helt enkelt.

Ibland stannar bussen, och det tar några minuter innan man reagerar. Varför står vi stilla? Det hände idag. När vi hade stått stilla vid en hållplats några minuter utan att någon krånglade med barnvagnar eller rullstolar för att komma ut och inget annat verkade hindra - jag såg visserligen inte vad som pågick framför bussen - började fler än jag skruva på sig. En tjej gick fram och frågade vad som pågick.

- Han står stilla med sin bil där framför, sa busschauffören.
- Men kan du inte backa då? frågade tjejen.
- Nej det går inte att göra det. (varför skulle det inte gå att backa med en buss? Man kan backa med 7 miljarder meter långa långtradare)
- Men ska du inte gå ut och säga till honom? Vid det här laget hade busschauffören stängt av bussen och stod bara där.
- Varför skulle jag göra det? (Varför skulle man inte göra det?!)
Nu hade en till tjej gått fram till chauffören och dom såg på varandra. Båda gick av, gick fram till bilen som blockerade bussen och bad honom flytta på sig. Hur svårt var det?! Tack till dom, men den slöa chauffören borde få sig en stor fet tankeställare i födelsedagspresent. Alternativt en stor fet känga i sitt lata arsle. Jag hoppas han fyller år snart.

Hur känns det att vara man?

Jag har lyssnat på radion hela kvällen samtidigt som jag har pulat runt hemma. Jag har lyssnat på nyheterna hundra gånger ungefär och även en gammal intervju med en arg Nour El-Refai som i min mening är en kvinnlig version av Magnus Betnér. Jag skrattade inte så mycket åt det hon sa, mest på grund av att hon nog inte försökte vara rolig(och jag brukar inte skratta jättemycket åt Magnus Betnér heller) Bara skitsur och jag tyckte dom det. Hon ägnade hela intervjun åt att propagera för att det är svinigt att allt ska behöva delas upp i att vara man och att vara kvinna. Om kvinnor gör något in en mansdominerad sfär så ses det som löjligt, medans män som äntrar den kvinnliga sfären(säg dagis) blir upphöjda till skyarna. Det allra töntigaste är att man utmärker så himla mycket att en kvinna gör något speciellt om det är i ett mansdominerat yrke(oftast handlar det om yrken).

Det allra roligaste var klockan åtta när jag åter igen lyssnade på nyheterna och efter det kom P3 Personligt som handlade om en 22 årig tjej och berättarrösten sa: "Hur är det att vara tjej och satsa på musik? Hur är det att vara tjej och... bla bla bla" Vad spelar det för roll att man är tjej och satsa på musik? Varför inte säga... hur är det att satsa på musiken? Det är väl speciellt nog? Och face it, det finns väldigt många tjejer som håller på med musik, minst lika många som killar. Så varför är det extra jobbigt för tjejer? Jag fattar inte. Snälla Bullen, hjälp mig.

I can haz stalker?

Han vet var jag jobbar.

Första gången han pratade med mig var på vagnen(såklart). Han satte sig mitt emot mig och började prata med mig och jag svarade på tilltal, inte så mycket mer. Jag gjorde misstaget att le, och han försökte ta på mitt ansikte och sa att det där sneda leendet jag har kan man fixa till. Jag ryckte undan, men han försökte åter igen att ta på mitt ansikte. Jag visade att det inte var ok, men han frågade ändå om vi skulle ta en fika någon dag. Samtidigt stannade vagnen på mitt stopp och när jag reste mig upp för att gå av skrattade jag högt och sa Nähääeä!

Andra gången satt jag på vagnen. Jag var ganska trött och lutade huvudet mot fönstret. Någon knackade mig på låret och sa åt mig att inte somna nu. Jag var väl medveten om vart jag var så jag sa bara att nej, det är lugnt, jag har koll. När vagnen stannade och jag gick av sa han att det var kul att se mig igen. Jag tänkte inte så mycket på det.

Tredje gången. Marklandsgatan vid spårvagnen. Jag satt och väntade (inte min bästa gren i livet), det var skitkallt och jag spelade spel på min mobiltelefon för att få tiden att gå. Någon lutade sig fram mot mig och viskade att 3an går till Marklandsgatan. Eller något, jag lyssnade inte så mycket. Jag sa bara Jaha? och återgick till min telefon.

Varje gång har han varit ganska obehaglig, enligt mitt tycke och har kommit ihåg varje enskild händelse ganska tydligt men inte tänkt så mycket på det. Förrän i förrgår. Jag jobbade och när jag satt på lunch kände jag ett par ögon på mig. Det var han. Han satt där och fikade och stirrade på mig hela tiden.

OK. Så han vet ungefär var jag bor, han vet var jag jobbar. Jag hoppas att det här tillhör mitt vinter-paranoja-mode.

Nytt scrubsklipp

Jag är bästis med Zach Braff på Majspäjs, bara så ni vet. Tillsammans med hans sjuttio miljoner andra fans, men ändå. I veckan skickade han det här klippeh:

Scrubs - Janitor's Truce


Skratta då! Det gjorde jag.

Misslyckad raggning

Jag gick nerför trappan på ett uteställe/restaurang i centrala Göteborg och halvvägs ned kom en kille gående mot mig.
- Heeej! sa han och log brett mot mig.
- Eh. Hej.
- Vart kommer du från?
- Örebro.
- Va?! Jag trodde du kom från ett annat land. (försökte han sig på nåt funny business här?! Självklart)
- Varför trodde du det?
- Nej, du såg så ut, bara. (Fick ingen närmare förklaring på det här) Men Örebro säger du? Det är där dom där fåglarna finns! Dom här som ser ut som skator fast dom är svarta.
- Du menar kråkor?
- Ja just det! Det finns jättemånga kråkor i Örebro!
- Vaddå, skulle det finnas fler kråkor där än någon annanstans?

Samtalet avslutades ganska snabbt, han sa att han skulle på toaletten och jag - som inte var värst intresserad - sa hejdå och gick till mina vänner i närheten av baren. Väl där sa en av mina kompisar:
- Det är nån som tycker om dig.
- Vad menar du?
- Titta dit. sa hon och nickade med huvudet mot baren. Och där stod han såklart och stirrade på mig och log. När jag såg att han såg att jag såg honom ryckte jag snabbt bort huvudet för att han inte skulle tro att jag var intresserad. Jag lyckades tydligen för han lommade ju ändå inte över till mig. PUH!

Ja, mannen!

På juldagen var jag - istället för att dryga mig med att häva i mig öl - på bio och såg Yes man med Jim Carrey. Ett alldeles utmärkt val och som fick mig att tänka efter en hel del. Filmen handlar så här: Jim Carrey är en nejsägare av rang som bangar allt. Utekvällar med kompisar, löften och beviljade lån(han jobbar på bank), jag säger bara nej, nej, nej. Så hamnar han på väckelsemöte och blir övertalad att gå med på allt. Precis allt. Annars dålig karma. Och så händer allt. Bara av att säga ja till allt får han befordran på jobbet, väldigt många nya vänner och såklart sitt livs kärlek.

Kanske ska man säga JA till precis allt? Jag vet precis vad som skulle hända. Mitt schema skulle bli fullspäckat och jag skulle gå under. Jag skulle bli söndersupen, sönderjobbad och bara jättetrasig. Men det är en rolig tanke. Viktigast är väl att man inte säger nej till precis allting. (vilket också var kontentan av filmen. Tänk inte att jag förstört din biokväll nu, för det är en bra film. Se den, det är bra för dig).

Gott nytt fucking år!

Nog ska det bli nåt av det här året också. Jag börjar året astrött och överbelastad med kräket i halsen över tröttheten som sköljt över mig på senaste men som jag trängt undan till förmån för sånt som MÅSTE göras. Jag skojar inte, det var tvunget. Och jag log för att göra det hela lättare. Men nog fan har ilskan bubblat under huden som tusen nålstick. Sitter man på vagnen eller ens bara går på gatan och tänker att alla som är i vägen är dumma i hela huvudet eller misstänker dom för att vara nåt slags dåligt så är man nog ute på tunn is lite grann. Men va fan tror ni, jag menar, det är minusgrader ute. DET ÄR ISIGT!

Jag har fått ett nyårslöfte. Inget skräp som jag hittat på själv som är förenat med höga krav och omättliga förväntningar som inte har skuggan av en chans att uppfyllas, utan jag har fått ett. Ett som någon har tänkt ut just till mig om vad som skulle vara bra för mig. Det är endast ett ord och det är: Glassa. Jag ska glassa runt så jävla mycket i år så ni anar inte. Livet ska glidas fram som på hubbabubbaomslagspapper, så det så. Gott 2009!