I think I'm paranoid. Nej vänta. Du är! I'm just scared of scary people

Jag tror det var första gången jag på riktigt freakade ur på jobbet idag. Jag hade sett att han var där innan, jag hade gjort en cappucino till honom tidigare men jag hade inte märkt hur illa ställt det var. När jag senare stod i kassan kom han fram och jag märkte hur nervöst han betedde sig

- Har du dricka? Cola, Sprite, Fanta. FANTA! Det vill jag ha!
- Ja, det ska du få. Vill du ha en stor?
- Får man is i den?
- Ja, absolut! Jag fick inget direkt svar på någon av mina frågor jag ställde till honom, han babblade på, och lutade sig över disken och jag såg att hans nagelband var trasiga och blodiga, blicken var galen och han agerade väldigt nervöst. Pillade på saker och gick på stället. Han slickade till och med på händerna. Jag freakade ur när jag insåg att jag skulle behöva ta i hans pengar som han hållt i efter att han slickat på dom och att han skulle röra vid mina händer. Utan att tänka i två sekunder sprang jag och tog på mig handskar och jag var grinfärdig. Han fick sin Fanta.
- Är det is till?
- Ja, det ligger i, du ser, det ligger på toppen där. Han verkade bli irriterad, ungefär som att jag lurade honom eller ljög. Han muttrade och gav mig bryskt sina pengar.

Efteråt sprang han först rund några varv i cafét, hällde ut hälften av Fantan i soptunnan och satte sig sedan på uteserveringen. Han kunde inte riktigt sitta stilla utan lyfte på fotpallen, lyfte på kuddarna på fotöljerna och det slutade aldrig. Jag blev otroligt nervig av hans beteende och kunde inte riktigt fokusera på något. Vi ringde vakterna för säkerhets skull, vår käre vän kanske behövde någon att prata med, tänkte vi. Han satte dock en jäkla fart när han fick syn på vakterna och försvann snabbt från platsen.

Indiana Jones och kristalldövskallen

Jag och Erika gick på bio ikväll. En spontanbio som ledde till att vi gick och såg Indiana Jones som vi ändå sagt att vi inte skulle se. Men se på fan. Alltså, säga vad man vill om Indiana Jones, men ösigt är det! Det är inte ett dugg troligt med actionscenerna som i verkligheten skulle innebära säker död om det ens är möjligt och jag blir alltid lika imponerad över hur high teck dom var på typ stenåldern - ancient maya, liksom - men jag sitter ändå där och väntar på när det ska komma förhistoriska dödsfarliga fällor som Indy nätt och jämt kommer undan (så snopna folk skulle bli om han blev helt mos och så fick det vara nog med det) och jag blir inte ett dugg förvånad när han slipper undan de mest kniviga situationer. Det är lite hjärndött, men som sagt, det är fart och fläkt och slutet lyckligt allting gott. Jag hoppas dock att det här var sista Indiana Jones-filmen för nu kändes det som att dom drog allting till sin spets och drog i de tunnaste trådarna för att få ihop ännu en kassako. Det klart det går, det är ju Indy!

Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Vad hände? Jag hade en bra, chill dag, jag har tagit det lugnt och umgåtts med vänner. Så cyklade jag hem och hela världen var plötsligt ond. Till råga på allt var jag tvungen att gå till Lidl, där själen dör lite grann för var gång, frukterna är billiga men bruna, kassörskorna har tomma ögon och kunderna är rabattkåta.

- Va, kostar den 19 kronor? Det stod ju på skylten att den skulle kosta 15. Vem fan bryr sig om 4 spänn när du förmodligen sett fel, varan legat på fel ställe eller så har du helt enkelt fantiserat ihop hela skiten. Jag hatar att handla på Lidl, men det ligger nära och jag orkar inte ta mig ner till Hemköp.

Och varför i hela friden har Thomas Bodström skrivit en bok? Han kan i och för sig skriva vilken skit som helst och han säljer ändå boken, bara för att han är känd och folk köper boken av ren och skär nyfikenhet. Jag kan inte avgöra om boken är bra eller inte, jag har inte läst den. Det här är ju såklart bara mina lösa funderingar när jag åker genom staden och ser Thomas ansikte uppblåst på var och varannan vagn som att han är nästa nobelprisvinnare. Räcker det inte med namnet? Jag vet mycket väl vem Thomas Bodström är, jag är fullt kapabel till att läsa och associera utan att få det uppkört i ansiktet. Om jag behövde bilder till allt så hade jag köpt en pekbok. Jag hoppas att bokförlaget som ger ut boken använder intäkterna till att även ge ut böcker av lite mer okända författare, så länge dom är bra, såklart. Talang ska belönas.

Jag. Då och nu.

Jag fick en utmaning av Elin(som i sin tur hade fått den från Stef): rita mig själv som 14 vs 24 år. So, here goes: till vänster har vi den råttblonda lilla grå musen och till höger den platinablonda tjejen med fäbless för extravaganta kreationer som cheerleaderdräkt. Vad har ändrats, mer än det uppenbara?

Då:
Jag lyssnade på No Doubt och fick en massa skit för det, speciellt från min kompis som lyssnade på Dia Psalma etc.
- Fattade inte grejen med alkohol.
- Gick i högstadiet och ansträngde mig i mina studier till skillnad från innan. Blev en pluggis, helt enkelt.
- Började träna aerobics och var jättedålig.
- Läste mest Stephen King och Dean Koontz.
- Var smygkär i Fox Mulder i Arkiv X
- Var jätterädd för att göra bort mig, speciellt när det gällde killar. Blyg, med andra ord. Dansade nästan aldrig på disco, för jag trodde att ingen ville stå bredvid mig och dansa.
- Var en hästgalning och red 4 gånger i veckan.
- Började drömma om att flytta hemifrån.

Nu:
- Har bott i egen lägenhet sedan 2004 och älskar det!
- Är mer ett barn än någonsin
- Spexar mer än gärna
- Tycker om maskerader och att sy dräkter(björndräkten har varit med många gånger)
- Druckit både en och två öl, trots att jag aldrig trodde jag skulle tycka om det.
- Rider inte längre, men vill ibland.
- Lyssnar fortfarande på No Doubt. Ofta.
- Dansar galet mycket på fest och ju fulare desto bättre.
- Har haft alla möjliga hårfärger och är numer stekblond.

Det är väl the basics, så att säga. Jag lämnar över utmaningen till DIG! Kom igen, fundera ett slag på vad som var och vad som är...

För ni har tagit studenten - off till vad?

När jag passerade avenyn mitt på dagen idag såg jag en kortege med nybakade studenter. Jag trodde det var något fel. Det är den 27e maj och det är studenten? Jag hörde något om att dom vill att sommarlovet ska bli kortare. Jag upplever att det blir längre. På min tid slutade vi på nåder kring den 10e juni. Min tid var inte så himla länge sen - det var 5 år sedan jag tog studenten. Och varför är man så lycklig när man tar studenten? Byt tryggheten i skolan till
- mer plugg på högskolan
- lumpen
- socialstyrelsens livsbidrag
- jobb någonstans som inte kräver utbildning (och dom jobben brukar inte vara så heta)
- frihet?

Jag kommer inte ihåg studenten som något lyckligt slut, det kanske ni förstått nu. Såklart har jag haft det så mycket bättre efter studenten än innan av många olika skäl, men jag ser inga skäl till att fira så mycket att man nästan slår sönder en spårvagn som de lyckliga studenterna på vagnen hem ikväll gjorde. Men grattis!

TVkockar och Björn Gustafsson...

... är två populära ämnen. Så jag har förberett lite här och kombinerar dom två. Men först dagens irritationsmoment:

Det var sent ikväll på vägen hem på vagnen. En snubbe kliver på vagnen, sätter sig bakom mig och babblar oavbrutet med sig själv. Ibland vill jag bara slå folk hårt i ansiktet och be dom hålla käft. Sedär, en till association till vidjon hära. Kolla bara! Gör man så, va?

Dessutom luktar det illa på vagnen. Smutsiga människor.

FORT!

Jag började jobba 5.30 imorse. Vad gjorde jag om inte cyklade till jobbet?! Det finns en stor fördel där att slippa vänta på vagnen(även om jag vet precis när den går och jag behöver inte stå och vänta så länge, men ändå), slippa sitta bland människor som ibland är lite tokiga och slippa ta i saker som många andra har tagit i. Bara jag och min cykel och så får jag ju motion också. Hur lång tid det tog att ta sig till jobbet? 20 minuter. Då blundade jag i och för sig för ett par rödljus - det var ju ändå ingen trafik ute men man måste ju satsa ibland!

Det värsta när man cyklar är ändå inte bilarna, dom är oftast parallella med cykelbanan och kontrolleras av rödljusen, precis som jag. Däremot har vi folk som GÅR! Dom är på samma bana som jag och korsar oftast vid alldeles fel tillfälle, typ framför mig så jag måste slänga mig på alla bromsar jag har för att inte köra in i dom. Igår när jag var ute och cyklade såg jag en kvinna få tokspatt på ett par fotgängare med barnvagn(barnvagn!!). Hon skrek åt dom när hon var tvungen att stanna och gå runt dom
"Men för i helvete! Ni kan ju inte gå på cykelbanan!"
Just då tyckte jag att det var lite att överdriva att skrika sådär. Jag kommer nog aldrig skrika så åt någon. Men jag kan inte låta bli att hålla med om att fotgängare är i vägen för min framfart.

Drömkarlen

... som kommer ridande på en stor svart hingst av humor. Kan jag inte få honom i present, live and direct?



As for Eurovision Song Contest... Ja, jag vet inte. Man kan ju inte lyckas jämt, liksom. Kanske ska man slopa den dära juryn vi har i Sverige. Det har ju inget med kvalla att göra, bara folkets tycke och det är ju mer värt, verkar det som. Kör hårt!

Fetaste dissen

Vi var på Gamle port och sjöng karaoke för glatta livet och var bästisar med alla där, det var hur kul som helst! Enda molnet på himlen var min borttappade mobil som jag hittade igen när jag insåg att jag hade stoppat in den innanför min lilla vante. Det var ju klantigt!

När kvällen var sen och det kändes som att festen höll på att dö ut började jag prata med en kille i baren på engelska. Jag lyckades lura honom lite grann att jag inte var från Sverige och jag gick på samma grej :D Men till sist använde vi rätt språk. Han var trevlig men han var tvungen att gå hem för han var sååå trött och skulle upp tidigt tidigt morgonen efter. Fair enough, trevligt att råkas, häjdå. När jag senare kom ut på uteserveringen och han satt där i godan ro lackade jag ur och talade om för honom att en sån diss är inte ok. Varför inte bara säga: "nej, vet du vad, jag vill inte prata med dig längre, jag ska gå ut på uteserveringen nu och prata med nån annan."? Eller något annat smidigt, inte vet jag.

Senare fick jag chans att ge igen på mänskligheten. Jag stod och väntade på vagnen och en (återigen lite medelålders) man kom fram och tittade på mig. Han försökte få ögonkontakt, jag tyckte det var lite obehagligt för jag ville inte ha ögonkontakt med honom. Jag frågade:
- Är det nånting? Han bara tittade på mig men sa sedan:
- Ska du till Frölunda?
- Ja.
- Jag ska också dit, eller ja, Högsbohöjd. Jag tittade på skärmen och sa:
- Jamen gud så bra, det går en buss dit om bara ett par minuter. Varav han lommade iväg med svansen mellan benen.

Men man ska inte gnälla för mycket. Jag tackade ju faktiskt NEJ till att skeda med Speedwayåkaren från Dalarna.

Min lilla rumpa

Jag var på väg till gymmet, iklädd träningskläder, obviously. Ett par män gick framför mig ganska långsamt och jag är inte den som trampar på hälar, jag gick om såklart. Mannen som gick längst fram mumlade fram något om "liten rumpa" när jag var några meter framför honom. Jag hade bra lust att vända mig om och fråga om det var menat att jag skulle höra det där(trodde han att det skulle funka som ragg eller var det bara menat som en komplimang? I så fall funkade ingen av dem) eller om han tar för givet att säga precis allt han tänker. Kanske har han tittat på för många såpor där alla tankar sägs högt? Jag uppskattar i alla fall inte att höra sånt efter mig, speciellt inte från medelålders grisar. Jag nöjde mig med att demonstrativt och väldigt tydligt först sträcka ut långfingret för att sedan knyta handen hårt. Inte mot honom, såklart. Det skulle inte varit snällt. Men tydligt.