chubby moments och konspirationsteorier

Så. Jag har alltså druckit öl... fem dagar i rad och det kommer en fest ikväll också. Det är nog ett personligt rekord(huruvida det är ett bra rekord det håller jag tyst om). Jag har också ätit en sjuhelsikes massa mat på restauranger + tacomiddag hemma hos mig. Det här leder till att jag nu känner mig något chubby (stabbig, småtjock, lönnfet) och de närmaste veckorna kommer jag troligtvis att behöva påminna mig själv om att Té är inte mat! Lyckligtvis är jag utrustad med
1. Gymkort
2. Hög metabolism
3. Hunger

Nu till dagens konspirationsteori. Sedan i höstas har min vän Elin varit i kanonfejd med en snubbe vid namn Tobias Struck. Jag har träffat den här mannen och håller med om att han nog inte har alla fåren i fållan. Jag menar inte att han är korkad - bara komplett galen på sitt eget ocharmiga sätt. Han presenterade sig själv som bloggare och det fick oss nyfikna. Han är full av konstiga idéer som han presenterar på sin hemsida och sin blogg och kockorna har flugit vilt mellan Elin och Tobias sedan deras vägar korsades. Nu har det hänt en liten intressant grej på Strucks blogg. Det hävdas att alla dessa åsikter har varit en stor fet lögn och bara ett experiment i att jävlas med folk. Det jag undrar är - är detta en ren och skär lögn(för jag har ju träffat den här människan) - läs undanflykt - eller är det verkligen så? Då har de ju hoppat högt av glädje varenda gång Elin har andats namnet Struck och dessutom måste Struck ha spelat sin roll riktigt riktigt bra.
Elins blogg med kommentarer av Struck
Strucks blogg
Jag säger som Skalman. Jag tror bara vad jag vet.

Öl-härdsmäta, chubby moments och mänskliga husdjur

Just nu pågår Serieveckan i Göteborg. Sedan i torsdags har Lisa och Björn bott hos mig, trots min skräck för att visa upp mitt hem för andra människor än mig. I vanliga fall ser jag smutsen och disken, men den blir extra påtaglig när jag vet att andra kan se den. USCH! Trots det vet jag att dom inte tycker illa om mig och det har en avslappnande effekt på mig. Jag har sovit bättre än på länge. Kanske beror det på att när jag inte är ensam har jag inte tid att vara ensam med bara mina egna tankar som invaderar mitt huvud. Ingen tystnad som föder dem, liksom. Jag tror att jag ska adoptera Lisa och Björn och göra dom till mina husdjur.

Dessutom har jag drällt i mig öl som en annan dåre under tiden dom är här. Gott med öl och god mat, alla gånger! Synd bara att man efter ett par dar ska få lite dåligt samvete över att kroppen vill kanske inte bli fullproppad med godis, öl och fett. Jag har överseende med det, eftersom jag vet att det inte är en livsstil, det är en tillfällig belöning.

Om jag hade ett killer machine gun...

... så skulle ganska många blivit kyssta av det idag. Jag klarar av rätt mycket(på kort tid också), gör ett bra jobb, men det finns inget som kan få mig att tappa kontrollen och bli sjukt stressad (både psykiskt och fysiskt) så mycket som när någon är oklar, ger dubbla budskap eller - gud förbjude - ber mig att göra massor av saker samtidigt. Hur hårt jag än har försökt så kan jag inte dela mig som en amöba eller klona mig själv. Jag hoppas att vetenskapen går så långt att jag klarar av det, men än så länge får folk helt enkelt leva med att jag bara klarar av en sak i taget.

Nu ska jag gå och låtsas vara sjukt pigg och utvilad, hänga upp tavlor, gå på vernissage, mingla, vara social och låta bli att kollapsa. Hej så länge.

Hu - hu - huuuuur ska jag kunna veta det?!

Jag åt lunch med min kompis Petter idag. Vi gick till Flygarns och åt lite mat. (Tips: beställ inte tacotallriken, helt ovärt pengarna. Beställ pasta bolognese hellre) och sen gick vi på stan tills hans mamma skulle ringa och styra upp ett bilbyte. När vi hade hittat svettbanden a la 2002 Petter ville ha och letat över halva innerstan efter (haha!) hade vi lite tid kvar över till en eftermatenfika.

Vi gick till Brogyllen där semlorna låg i långa rader och bara väntade på oss. Semlan är inte så himla god som när man var liten, men jag ville ändå ha en. Tradition, liksom. Så vi stod i kassan och Petter beställde en latten. Tjejen i kassan tog betalt, försvann och kom tillbaka med en take-awaymugg med latte.

- Kan jag inte få den i ett glas? frågade Petter förvånat.
- Ska ni sitta här? frågade tjejen i kassan ungefär lika förvånat.
- Ja? säger vi och tittar lite förvånat på henne. Får man inte sitta där eller? Jag inflikade ett litet:
- Ja, du frågade faktiskt aldrig.
- Jaha, men det här är take-away kassan. Annars ska man gå till den andra kassan därborta, sa hon och pekade.
- Hur skulle vi kunna veta det? sa jag neutralt samtidigt som jag letade efter några tecken som sa att det var en takeawaykassa, men inga ledtrådar fann jag någonstans.
En annan tjej ur personalen som stod snett bakom tjejen som servade oss tittade på oss och började röra på läpparna. Det tog ganska lång tid och jag såg att läpparna rörde sig, men jag varken hörde eller förstod vad hon sa.

Händer inte det här ofta, frågar jag mig?! Hur svårt kan det vara att ha en kassa och sedan fråga kunden om dom vill ta med sig eller sitta där? Jag vet att det funkar, jag praktiserar detta varenda dag. Det kallas verbal kommunikation och den är ganska effektiv om man lägger upp den på rätt sätt. Det var det om det. Semlan var som en semla brukar vara(alltså inte som mammas) och nu är jag fisnödig på grund av all grädde jag klämde i mig. Heja!

En liten tupplur

Idag jobbade jag från klockan 5. Helt sjukt tidigt, och jag klev upp 03.45. Det är inte normalt. Lägg till det att jag gick och la mig ungefär 22.30, kunde inte sova trots att jag gjorde diverse saker som att räkna saker, lyssna på musik, lyssna på saga, läsa i sängen, gå en extra gång på toa, för att till sist ge upp och sätta mig vid dumdatan ändå till 02.00 ungefär.

Hänger ni med? Det här gav mig alltså mindre än två timmars sömn. Är det ok? Nej.

Jag kom till jobbet, jag körde mitt race, jag fick min latte med vanilj för att få mig att fortsätta jobba och le samtidigt och jag gjorde ett jävligt bra jobb trots allt. När jag kom hem vid tretiden tog det inte lång tid innan jag hade däckat på sängen och det blev en liten tupplur på en sisådär fyra timmar. Det ska bli mycket intressant att se om jag kan sova inatt, sen.

Bananer gör att man blir pigg på dagen och trött på kvällen, visste ni det? Jag har bunkrat upp med bananer nu, minsann! Det här hittade jag om bananer

"Ät bananer när du är deprimerad eller sömnlös

Ät massor av bananer om du är deprimerad. Som extra bonus går du ner i vikt. Bananer har ett högt innehåll av snabbt upptagliga kolhydrater och samtidigt ett lågt innehåll av protein. Den kombinationen gör, att bananer är effektiva att öka hjärnans innehåll av signalsubstansen serotonin....
Läs resten av artikeln här

Kissapåsig-reflexen

Idag fick jag tag i ett ex av nöjesguiden. Jag höll på att gå förbi högen med tidningar när något bekant skymtade i ögonvrån. På framsidan av tidningen: en bild av Björn Gustafsson och i vanliga fall läser jag inte Nöjesguiden, men hallå, Björn Gustafsson! Han är så rolig! Nu vill jag ännu mer ha honom i födelsedagspresent.

Läs hela intervjun med Björn här
Det som inte finns med, dock, är Henrik Schyfferts kommentar om Björns storhet. Läs här istället:

"Första gången jag träffade Björn var på någon konstig Unicefkväll på standupklubben Punchline på Söder för något år sedan. EFTI var där och filmade grejer för Världens humorkväll. Björn Gustafsson räddade hela showen genom att prata skit om sin hungriga afrikanska fadderunge i tio minuter. Det var en konstant attack av "Han ringer och jag svarar Björn-mitt-i-maten"-skämt. Hela Unicefs ledning satt längst fram och bara gapade och Björn var så politiskt inkorrekt att klockorna stannade. Jag minns att jag skrattade så att det kom kaffe ur näsan på mig."

När jag kom hem gick jag ut igen till affären för att införskaffa lunch/middag. Jag gick dit och fejkade mig igenom hela köpet utan inköpslista och utan att tveka alltför många gånger. (improvisera och fejka är väl faktiskt samma sak, egentligen?!) Det här blev det:

Yvettes tonfisk/potatisgratäng

Ta en ugnsform och häv i två burkar tonfisk i vatten(kom ihåg att öppna burkarna också)
Skala lite potatis, hacka upp med storkniven och lägg över fisken.
Hacka upp en purjolök och ös över potatisen
Skär upp två tomater att lägga fint över alltihop.
Kom på att du glömt att krydda nåt, lyft lite på saker här och där och krydda med det första du hittar i kryddhyllan(i det här fallet vitlökskrydda, svartpeppar och lite senare ingefära. Jag gillar ingefära)
Smula över lite fetaost eller mozarella.

Stäng in den i ugnen ett tag tills du är för hungrig för att bry dig om ifall potatisen är lite hård fortfarande. Al dente är bra för dig. Servera med paprika. Ät och håll käft.

Det var inte äckligt!

David no2

David kom in på jobbet idag. Han pratade lite med mig, sen ställde han sig och pratade med Jennifer lite grann. Han sa samma sak till henne som han säger till mig:

- Jag tycker du är snäll.
- Tack! sa Jennifer.
- Hon är också snäll, sa David och nickade med huvudet mot mig. Jag sa inget.
- Men ibland är hon jävlig! fortsatte han genast.

Jag kunde inte göra annat än att gapskratta! Det är bara David som säger såna saker och kommer undan med det.

Bitter, uttråkad och skitsur

Inuti mig bor en liten figur som heter Ilska. Jag har ingen aning om vart den kommer ifrån, ärligt talat. (Åååhhh, nudanåh, fick jag inte lika fina leksaker som de andra små barnen i lekskolan? Nej, det fick jag inte, men va fan har det med saken att göra?) Jag kanske bara är född sån? Men på senaste(typ 10 minuterna) har jag tänkt på att det kanske är för att jag är uttråkad som jag är en sån jävla bitterfitta? Jaha. Vad kommer då att göra mig nöjd? *korsar benen, tar fram skrivblocket och försöker se förstående ut*
Pengar?
Kanske det löser lite grann. Jag skulle köpa mig en fin lägenhet som bara är min, min och min.
Sex?
Förvånansvärt många ser det som lösningen på många problem. Det gör inte jag, så jag vägrar gå med på att det skulle lösa någonting egentligen, förutom att det är rätt skoj och så.
Nytt jobb?
Nej, jag tror inte det. Jag är ändå rätt nöjd med mitt jobb, trots att det gör att jag inte sover som folk. Dessutom tar det för mycket på krafterna att börja på ett nytt jobb. Orka.
Semester?
En liten flykt från verkligheten och sen kommer man tillbaka till samma skit? Mjah. Som Rebecka VinterbarnÄlg sa: Är man ledsen så kan man vara ledsen i Japan också. Jag tror det gäller bitterheten också.

Ge mig förslag på vad som skulle göra mig lite mindre bitter, uttråkad och skitsur. Vem vet, jag kanske testar, rentav?!

Inte bara passagerarna på vagnen är rövhål

Igår kväll på väg hem från jobbet ringde jag en kompis. Jag stod på vagnen och hipp hipp bestämde vi att jag skulle hem till honom på förfest. Jag var på fel vagn att åka till honom, men jag såg rätt vagn precis framför oss och det skulle ju vara dumt om jag fick se den vagnen åka iväg från mig och vänta på en ny. Perfekt, Järntorget ligger framför oss, jag hoppar av vagnen jag är på och springer över till rätt vagn. Det går utmärkt, tills jag trycker på knappen för att öppna dörren. Men va fan?! Det går inte! Trycker igen. Ingenting händer. Går framåt och försöker vinka lite till föraren att han kan öppna dörren, sniella? Jag var för honom totalt osynlig(för sånt har jag inte alls fått tillräckligt av under mitt liv - so bring it on!). Passagerarna på vagnen reagerar däremot och säger till föraren att jag vill på. Funkar det? Nej, han skäller istället ut passagerarna till synes och åker vidare. Och hur lång tid tog det här? Jag skulle tippa på minst/kring en minut. Åtminstone gott om tid för mig att komma på vagnen.

Vad gjorde jag istället då? Väntade på nästa vagn på ett smällkallt och blött Järntorg? Inte en chans. Funderade på att åka hem istället, men då var jag ju tvungen att vänta lika länge i alla fall på en ny vagn för min hade ju åkt vidare, som. Det slutade med att jag tog en annan vagn som gick nästan åt rätt håll och jag fick gå halva vägen. Tack, Västtrafik, tack.

David

Jag har en favoritkund på jobbet. Han köper nästan aldrig något, utan står och pratar med oss som jobbar(men när han fikar så brukar han ställa in disken efter sig. Sniel!) Jag hade inte sett honom på några veckor och jag måste säga att jag saknade honom lite grann. Så kom han in för några dagar sedan och ställde sig vid disken och pratade med mig under tiden som jag städade för stängning. Jag undrade var han hade varit.

- Jag har varit på sjukhuset, sa han.
- Jaha?! Varför då?
- Jag fick ett anfall.
- Vaddå för anfall?
- Ett... ett... ett sånt hära... ett anfall!
- Men det är skönt att se att du mår bra nu i alla fall!
- Vet du, när jag var på sjukhuset så tänkte jag på dig så att det skulle bli bättre.
- Gjorde du? sa jag och log.
- Det hjälpte inte.

Välkommen tillbaka, David!