Utskällningens sötma

Jag skäller sällan ut folk. Jag får raseriutbrott ibland och säger konstiga, förhastade saker om döda ting och folk som inte står rakt framför mig och jag känner irritation krypa under huden ibland och jag muttrar svordomar för mig själv. Men skälla ut någon och attackera dem rakt på, det gör jag väldigt sällan. Men idag, då jävlar. Det var på telefon. Personen jag pratade med sa något som jag inte hörde för han pratade otydligt och mobiltelefoner är inte alltid top notch
- Vad sa du?
- Men å, du är så trög! Du hänger ju inte med! (Han kallade mig trög. Det gör man inte ostraffat)
- Men du MUMLAR JU! HUR SKA DU KUNNA RÄKNA MED ATT JAG HÖR VAD DU SÄGER OM DU BARA MUMLAR! SLUTA MUMLA! Jag skrek i telefonen. Jag tycker alltid att det låter lite barnsligt när man skriker åt någon, men det kändes rätt bra ändå.
- Kan vi inte bara prata om något annat? sa han, lite trött.
Senare började han som så många andra gånger gnälla över att jag försvinner i telefonen. Jag har hört det många gånger förut och därför ringer jag honom inte om jag inte måste.
- Är det ingen annan som brukar påpeka det?
- Ibland, men ingen gnäller så mycket som du.
Skönt! Jag är en sån som sväljer en hel del, ibland lite för mycket. Men nån gång får det fanimej vara nog.

Helt jävla bra

Jag behöver inte säga så mycket. Bara det att jag fick promoskivan av min vän Hammarin när jag träffade på honom på vagnen för några veckor sedan. Den har sedan rullat varmt i min CDspelare och gjort mig glad. När jag sedan hörde låten på radion kände jag ju igen den, men jag förstod inte riktigt vad det var jag hörde förrän någon minut in i låten. Så jävla bra!

Här kan ni lyssna själva. Om ni inte känner igen det nu kommer ni göra det snart för den kommer spelas på radion tills era öron möglar och trillar av!

Frisörhelvetet

Jag gick till frisören idag. Jag såg fram emot det, för att när man har taskigt hår känns det alltid tio gånger bättre efter klippningen. Förra gången jag var där hade jag en jättetrevlig frisör som jag tyckte om och som jag ville klippa mig hos igen. Idag fick jag en annan frisör som inte var lika trevlig. Bland det första hon sa var att hon bara hade en vecka kvar för att det var tråkigt att jobba där. Det är ok, det är inte fel att säga så. Men hela känslan av att vara där var ju inte den bästa. På mindre än en halvtimme var hon klar(och då var tvätt inkluderad) och jag var grinfärdig när jag gick därifrån. Det var helt uppenbart att hon inte ens ville vara där och att hon inte tyckte om mig. Varför jobba med något som man HATAR?

Det blev inte bättre av att gå till Lidl och handla innan jag kom hem. Personalen där ser alltid ut att vilja gå ut till lagret och köra över sig själva med trucken och jag känner igen de slappa handrörelserna, de döda blickarna och den trötta tonen i rösten alltför väl. Snälla människor! Jobba inte med service om ni inte tycker det är roligt. Ni sparar mina nerver på det sättet.

Red Dwarf

När jag växte upp såg jag mycket på TV. En av mina favoritTVserier var Red Dwarf. Den hade ganska dum humor, något som passade mig utmärkt och här ger jag er ett alldeles utmärkt exempel:

Kakelugnen

När jag stressad, överspänd och arg som ett bi gick genom Brunnsparken hörde jag
- Du tjejen! Jag visste att han menade mig.
- Damen! Jag orkar inte.
- Tjejen, du! Okej då
- Jaa?
- Alltså, jag måste säga det, jag gillar verkligen din stil. Det passar liksom ihop allting med färgerna och det stickade. Skitsnyggt!
Jag blev ganska ställd och väldigt glad. Han fick mig att le
- Tack! och det var faktiskt precis vad jag behövde just då och jag blev lite, lite varmare i hjärtat.

Skitlisa reder ut begreppen

Igår hamnade jag nästan i en diskussion om vad ordet entreprenör innebär. En jävla skitdum diskussion där jag egentligen famlade lite i mörkret eftersom jag själv funderat över skillnaden och ordets betydelse men varit för lat för att kolla upp det. Det handlar inte om vem som hade rätt eller fel, jag har nu Googlat det här och allas vår vän Wikipedia har nu hjälpt till att reda ut begreppet

Entreprenör
Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Entreprenör är ett begrepp för en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen om en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.
Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. En entreprenör skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Enligt den neoklassiska teorin etablerad av Joseph Schumpeter är en entreprenör en skapare av "kreativ förstörelse" på marknaden (dvs rubbar balansen mellan utbud och efterfrågan) vilket skapar "kaotiska marknader" och gör entreprenören till en person som skapar efterfrågan på en marknad.
Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande. Det skall dock nämnas att det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap.
Entreprenörskap kan också förekomma inom befintliga företag och benämns då intraprenörskap.
Entreprenörsskap är oftast kopplat till näringslivet. Entreprenörsskap inom den offentliga sektorn benämn samhällsentreprenörskap eller socialt entreprenörskap.

Byggbranschen [redigera]
Inom byggsektorn används ordet entreprenör eller byggentreprenör som benämning för ett företag som utför byggnationer eller anläggningsarbeten. Se vidare information under entreprenad.

Man lär så länge man lever.

Ska det va' så här? Va?

Så. Nu är hösten kommen och helt plötsligt förändras världen från en solig och blöt vardag till en mörk och blöt vardag. Bristen på solljus gör människor trötta och stressade när man inte orkar med lika mycket som på sommaren, eller så blir allt helt plötsligt mycket viktigare när man inte kan sitta på en gräsfläck och äta glass när det känns lite jobbigt. Köttmarknaderna frodas och köerna ringlar till inomhusställen där man slipper frysa. Många ser det som en chans att hitta någon att dela sin mörka vardag med, mysa bort de kalla kvällarna och känna närhet.

Andra ser köttmarknaden som en värld full av pinsamma fyllerister som desperat letar efter någon som kan göra dem hela och vill helst inte ens titta på. Helt plötsligt är världen full av onda människor som inte tycker om en och andra som tvärtom läser av situationen helt fel och försöker ta på en, få kontakt. Vilket är helt misslyckat.

Båda scenarierna låter helt snedpippade. Ska det behöva vara så? Va? Nej, jag tycker vi tar den här jävla skitvintern och slänger i soptunnan. Med det kan pinsamma köttmarknadsraggare och feltänk om människors hat och äckelkänslor följa med. Tack och bock.

Helvetet är en spårvagn

Jag skulle åka hem med vagnen och satte mig på den enda lediga platsen. Efter en sekund märkte jag att tanten som satt precis framför mig hade nervryck som nästan orsakade ett epilepsianfall(och då lider jag ändå inte av epilepsi). Rycken var oupphörliga och otroligt jobbigt att se för mina egna nerver. Det gjorde att jag helst inte ville ha henne i mitt synfält, så jag drog ner mössan lite och stirrade ner i golvet eller bara till höger.


När vagnen tömdes alltmer på folk tänkte jag mer på den blonda tjejen som satt några säten längre fram till höger. Jag tänkte att frisyren var lite annorlunda, inte så mycket mer. Hon hade röda stilettpumps och jeans och jeansjacka. Jag hade inte tänkt på det om hon klivit av tidigare, men var det inte något som var lite lite konstigt med henne? En ung frisyr, men något som sa att hon var äldre. Hur mycket äldre? Jag var ganska nyfiken. Så blev jag fundersam om det ens var en tjej/kvinna. När hon reste sig från sätet blev jag nästan eld och lågor över det hela. Hon frågade föraren något och vände sig om för att sätta sig igen. AWÖÖHHHH! Det var värre än jag trodde! Jag vet fortfarande inte om det var en tant eller gubbe, men läskigt var det. För några sekunder trodde jag att jag hade dött och hamnat i helvetet. Jag trodde inte bara, jag var helt övertygad om att jag hade dött och nu satt jag på den här vagnen utan slutstation full av galningar. Vad hade jag gjort i livet för att förtjäna det här straffet?

Jag borde ju egentligen bara se på det med humor, skratta åt galningarna(även om det inte är så snällt) och livets jävlighet, men jag fick panik istället. Nästa gång ska jag försöka skratta lite och andas mer.

Teknikskitkrångel

För att göra en lång historia kort: jag måste köpa ny data. Jag ser ingen annan lösning på problemet att jag inte kan installera och använda de program jag så behöver. Typ jättemycket. Helst vill jag ha en sån här, men det får bli en CP istället. Datan är i och för sig 4,5 år gammal och det är hur många år som helst i dataår. Men den funkar ju! Förutom att jag inte kan jobba med den. Kanske kan man byta in den, kan man göra det, va va va?

Bananflugor i djuraffären

- Men fan va ÄCKLIGT!
- Va?
- Nej, det var inget.
- Låt mig gissa, bananflugor är äckliga.
- Den flög nästan in i munnen på mig, det är så himla äckligt.
- Så konstigt, de sa inget om att de skulle uppföra sig så när jag köpte dem i djuraffären!

Oj så tyst han blev. Jag har inte valt att ha bananflugorna hemma hos mig, dom dök upp helt av sig själva. Dessutom är jag trött på att höra gnäll om hur saker är äckliga snarare än att... säg... vara förstående... ge något konstruktivt tips(bara diska hjälper inte, Sherlock) eller bara hålla käft och ge mig en kram.

Många sätt att kalla någon idiot

I Diego som kom ut med GP igår fanns en artikel benämnd:
Idiot! - eller 19 andra sätt att uttrycka sig. Här kommer smakprov:

Hen är inte...

• den vassaste kniven i lådan
• hästar i hagen
• alla bananer i fruktsalladen
• alla flingor i paketet
• alla indianer i kanoten
• riktigt spelklar
• alla läsk i backen

Följt av:

• Det har brunnit i proppskåpet
• Pedalerna går runt, men kedjan är av.
• Hissen går inte ända upp.
• Lampan lyser, men ingen är hemma
• Antennen får inte in alla kanaler
• Hen är smörknivslobotomerad
• Det ringer, men ingen svarar
• 99:an (inte riktigt 100)
• Rulltrappan går åt fel håll.
  
• Vattnet går inte ända in i kaklet
• Hjulen snurrar, men hamstern är död
• Det saknas en knapp i fjärrkontrollen

Och så följer mina egna påfund:

• Hen har inte alla får i fållan
• Dummare än tåget
• Kejsaren har nya kläder!
• Ärkepucko
• Rikspucko
• Nästan!
• Hur tänker du nu? Tänker du nu?
• IQätarna har det svårt nu.

Kan vi tillsammans komma på fler epitet på någon som är dum i hela huvudet, tro? Kom igen! I have faith. Not so much in me, but in you.

Bananflugorna, akt tusen miljarders

Jag trodde att jag var på väg att lyckas, på riktigt. Men icke. På senare tid har flugorna bara förökat sig värre än kaniner på grönbete. Igår kväll köpte jag blandningen som skulle vara skiten. Ättika, sirap och diskmedel. Det visade sig vara ett misslyckande när jag insåg att
1. Flugjävlarna sket fullständigt i det
2. Jag kom på att det skulle vara vinäger istället för ättika
Nu har jag åtgärdat punkt nummer två men det verkar inte på två sekunder, det tycks. På riktigt så har jag bananflugor i hela jävla lägenheten. Nu ska dom få så mycket spö, dom ska bli så körda i röven så det rinner. Jag ska gå till Frölunda Torg och införskaffa mitt weapon of mass destruction. En fluglampa.

Värderande blicken

Ibland undrar man ju - hur fick han sitt jobb? Jag gick in på cafét och möttes inte av ett hej. Bara en värderande blick. Och efter det följer en dialog som på sin höjd möter känslan - ibland till och med ordagrant: Vaskaruhaförnåt? Då blir jag mindre nöjd.

Jag vet inte vart de här värderande blickarna kommer ifrån. Jag fick den ikväll av en jävla securitasvakt. Mig veteligen ser jag inte ut som en ligist eller en sämre sortens människa. Ändå möter jag den där känslan av att skit ska skit ha. Folk omkring mig får ett Ha det gött! och själv får jag nästan en snäsning. För Fa-an! Så då frågar jag mig: Är det dom eller mig det är fel på?

Å andra sidan värderar jag människor också. Speciellt på Vagnen. När jag skulle hem idag satte sig en lite äldre man bredvid mig. Jag vet inte om han var en tok eller om han hade nån slags nervfel. Men måste han bresa för det? Sätta sig isär med låren som att han har en thighmaster mellan stumparna. För vad händer då? Jo, antingen att vi sitter och gnider lår(och jag är ganska misstänksam mot det, folk verkar gilla mina lår och jag gillar inte att dom gör det) eller att jag måste sitta i någon slags onaturlig ställning för att undkomma lårgnidandet. Gissa vilket jag väljer?! För i helvete.

Tack och lov för bibliotek

Jag har lyssnat på en 9 timmar lång ljudbok. Det var "Fågelbovägen 32" av Sara Kadefors. Jag blev sur. Jag ville att det skulle utvecklas till en absurd svartsjukemordhistoria. Men nej. Såklart löste sig allt på ett svenskt helylleMYSvis.

Kvinnlig läkare med karriär snubblar över immigrant och förbarmar sig över henne. Hon låter immigranten jobba hos henne - och så råkar hon vara en ganska ung tjej som inte är ful. Vad händer? Jo, såklart börjar ungarna och mannen tycka jättebra om den nya barnflickan och kvinnlig läkare flippar totalt. Skaffar toyboy, hatar nannyn, missköter jobbet och är allmänt brudig. Som upplagt för att något slår slint totalt och hon var nära att ta livet av sig och nannyn, men icke. Nej, såklart blir dom bästa vänner istället. Men för FAN! Kan ingen våga vara lite extrem nån jävla gång?! Fast i och för sig. Om det ska vara en psykthriller så ska ju det etableras tidigt i boken, så rent dramaturgiskt så är det helt korrekt. Och det kan gå helt överstyr när man försöker vara dramaturgiskt inkorrekt. Jag tänker på filmen "Very bad things", med Cameron Diaz(det var nog den filmen som fick mig att ogilla henne). Jag ska nog låna en deckare nästa gång.

Sidan 56

Jag läser ju alltid Elins blogg, och därifrån är det här ärligt snott:

Grab the nearest book.

* Open the book to page 56.

* Find the fifth sentence.

* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.

* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.You know the drill: kopiera. Gör. Klistra in i blogg.

Så hära blev det:

"Man hade underrättat dem om att staretsen nu äntligen skulle komma ut och de hade samlats i väntan."

Bok? Bröderna Karamazov av Dostojevskij som stod i bokhyllan på jobbet. Jag vet inte riktigt vad det skulle vara bra för, det ledde inte till någon djupare tanke eller ahaupplevelse. Det var ungefär som att gå på toaletten, fast mindre skitnödigt.

Min nya hjärndöda last

Jag vet inte varför jag ens letade efter ett Flashspel att döda lite tid med - jag har ju inte så mycket överflöd av det hela. Kanske var det krönikan jag läste om att skjuta upp saker för att få mer gjort. Jag vet, det motsäger sig självt, men det var ganska vettigt ändå. Genom att skjuta upp viktiga saker som känns trögt att ta itu med gör man små andra saker så länge (som också är viktiga) och kanske kommer fram till hur man ska angripa det där stora jobbiga på ett bättre sätt under tiden. Jag venne. Det var nog inte så här han menade, men min hjärna flippade nog ut, tror jag. Nu är jag hooked för ett tag framöver, mest för att spelet är ganska gulligt och spretigt ritat. I like.

Play Games at AddictingGames

Mysa

Mysa. Vad är det för jävla ord? Nu kommer hösten och överallt ska det mysas mysas och mysas. Man ska stanna inne och leka inte nudda golv fast långsamt och hållandes en kopp te. Jävla ErnstKirchsteigerskitord som missbrukas allt för mycket. Jag vill helst inte säga att jag ska mysa för jag vet inte riktigt vad som är meningen med det. Jag kan dricka te, jag kan (peppar peppar ta i trä) sitta still en stund och jag kan umgås med vänner. Men att sitta inne mellan september till mars-april och mysa? I don't think so. För FAN! Jobba er varma istället. Ernst Kirchsteiger skrattar hela vägen till banken

R.I.P Smulankatten

I huset där jag växte upp hade vi en katt sedan jag var ungefär 10 år gammal. Kring den här katten har det varit mycket rabalder - hon har spöat upp grannkatterna, hon har fastnat bakom tvättmaskinsskåpet som var ett helvete att släpa bort så att hon kunde komma loss. Hon har kissat ungefär överallt - skor, väskor, sängar, klädhögar, handdukar(i princip allt som legat på golvet och lite till). Hon rev mig på armen för att jag av misstag klämde hennes svans och ärret finns kvar än idag - det kommer nog aldrig gå bort heller. Vi har varit ute och letat efter henne efter mörkrets inbrott och hon har varit överviktig och jämförd med en hund. Hon pratade alltid; sa hej, tack och varsågod och protesterade surt när det behövdes.

Jag har alltid varit övertygad om att det har varit något fel i huvudet på henne, såväl som hennes hormoner. Hon löpte så fruktansvärt... märkbart. I sin jakt på lite hankattssexy time väckte hon resten av familjen på nätterna med sitt jamande och hon fick för sig att min bror var en hankatt. När han flyttade var det mig hon följde efter och jag var så arg på henne att jag grät ibland.

När alla flyttat ut ur huset och det bara var pappa och hon kvar så tyckte jag faktiskt synd om kissen, trots att hon hade en massa fel. Pappa var inte så jättesnäll mot den gamla kissen som bara ville kela när han kom hem från jobbet. För ett par månader sedan fick hon flytta hem till mamma och hon fick också en välbehövd resa till veterinären och opereras för en cysta i magen. Det var inte så länge sedan, men hon verkade vara ok efteråt. Men i helgen klappade hon ihop och på måndag morgon sa veterinären att hon skulle få leka någon helt annanstans i fortsättningen. Vila i frid, lilla katten.

Vägra snabbmat!

Jag äter väldigt sällan på snabbmatsställen som säljer hamburgare och dylikt. Idag råkade jag dock hamna på en. För det första var det dålig service. Att säga att maten dröjer två minuter tar inte lång tid men var tydligen för jobbigt så vi stod där och undrade vad som hände. Men å andra sidan så verkade inte personalen heller ha någon som helst koll på vad dom höll på med(det är kanske inte så konstigt med personal som är 17 år och bara vill ha lite pengar till skor, smink och folköl snarare än arbetslivserfarenhet och känsla av ansvar). Efter lite gnäll fick vi vår äckliga snabbmat ändå, och jovisst, jag hade inte blivit tvingad att gå dit, men eftersom jag inte var det minsta full när jag satt där så njöt jag inte direkt av det.

När jag satt där och gnagde på min hamburgare kände jag något landa på mitt lår. Jag trodde att det var jag som drällde(för det är det som händer när jag äter sån där handmat utan bestick: jag dräller) Men det var inte jag. Mitt lår var nedsölat med ketchup. Det är sånt man får av att sitta lite för nära stället där man tar ketchup till sin äckliga snabbmat. Det roliga var att det var en medelålders kvinna som stod där och hade inte så mycket skuldkänslor för att ha sölat ner mina byxor, min tröja och insidan av min jacka med ketchup. Tack för den, tantjävel.

Psykbryt

Psykbryt eller mental genomklappning drabbar främst medelålders män i maktposition. Detta pga en allt för sällan eller total brist på sädesutömning (undantaget de tillfällen då de köper tjänster som tillhandahåller erforderlig hjälp för detta). Kännetecknen är framför allt att de är uppblåsta, självgoda och jävligt elaka.

Världens 5 största psykbryt är:

1. George Bush jr
2. Usaama bin Ladin
3. Saddam Husein
4. Johannes Paolus III
5. Horras Engdhal

Ärligt snott härifrån

Mitt eget psykbryt inföll idag när jag efter ganska många timmars sträckläsning av min nya telefonkatalog till kursbok med påföljande föreläsning var tvungen att prata om formaliteter tillsammans med människor som inte riktigt pekar med hela handen och följer efter. Oftast brukar den personen vara jag men jag uppskattar när andra också är sådana, så länge dom inte slänger ut näven rakt ner i en avgrund(då vill jag helst inte följa med). Jag förvandlades till en kvinnlig Hulken, förlorade all sans och satte ner fötterna väldigt tungt och snabbt i riktning mot ett bord vi kunde sätta oss vid(för inte ens det beslutet var ett lätt att ta, verkade det som). Efter några sekunder kom jag på att jag just hade fått ett psykbryt och försökte bete mig som en människa, men jag var fortfarande hungrig. Hunger är inte en bra accessoar till mig, jag blir lätt otrevlig och lite skakig. Jag genomförde mötet med några patetiska försök till att skämta till det lite grann och visa att jag faktiskt inte alls bits. Hårt. Jämt.

Organisatoriskt kaos

"Behind every great man stands a great woman."

Men jag tror nog att kvinnan i många fall kan vara lite lite större, lite bättre. Och allt som oftast får man skäl att säga

• I hate to say I told you so
• Att folk aldrig kan lyssna!
• Hur tänkte du nu?
• Tänkte du nu?
• Har du knäck i örona' eller?
  
• Är du kvar i 70talets prisbild, kanske?
  

Och dylikt. Jag är hellre lite lite pessimistisk än alltför - naivt - optimistisk. Nu gäller det bara att veni vidi vici. Komma dit, köra över, bestämma, segra med kvinnlig list och envishet.

Only beer and candy kan fixa det här

Sitter här som en annan citronvaginagumma och surar. Jag har komprimerat hela min dag i små fragment, hunnit med skitmycket och varit supereffektiv. Så gick jag iväg till gymmet och skulle träna en timme tyckte jag. Gymmet tyckte olika. Passet började 17.30 och inte 16.30 som jag var bensäker på. Att bara gå hem i vredesmod fanns inte på kartan, så jag satt i gymreceptionen och

• ringde folk som antingen inte svarade eller inte ville prata just då
• Läste Veckorevyn som är fylld av sina sedvanliga "Kom igen, GIRLZ!" samt en artikel om en kvinna som var prostituerad mellan 14-17 års ålder. Sådana artiklar gör mig alltid skitförbannad. Inte på grund av själva fenomenet prostitution, utan hur jävla illa folk kan behandla andra. Men likförbannat snubblar jag alltid över de där artiklarna som nästan får mig att kräkas.
• Tidningen tog slut(jag ser inte poängen med att lusläsa den, jag tröttnar ganska fort) och jag ringde Sara. Då tog mitt telefonbatteri slut. Jävla skittelefon.
  

Passet var ok.

Teknikhets värt 1 krona

Ibland ska det då bara strula till sig för en och oftast har det med teknik att göra på något sätt. Jag hade i uppdrag att fixa en affisch att sätta upp på en anslagstavla, helst igår, typ. Så jag satte mig i bibblan och skulle få tag i det jag jobbat med innan.
Gick inte. Min mejlserver var kajko. Fick göra nytt. När jag var klar med den kom jag på att jag inte hade något utskriftskort. Jag gick till receptionen
- Jag har inget utskriftskort, kan jag köpa ett här?
- Javisst
- Kan jag betala med kort?
- Nej, vår kortläsare fungerar inte för tillfället.
- Ojdå. Men hur gör jag då?
- Ja, då får du väl gå till banken och hämta pengar
- Ja, jag behöver kanske inte gå till banken, 7Eleven duger nog. Men jag kan ju inte spara det där jag jobbat med nu.
- Har du inget USBminne?
- Nej, och jag kan inte spara det på någon server på skolan och mitt mejlkonto ligger nere för tillfället.
- Det var ju inte så bra. Det är ju ganska riskabelt att bara lämna datorn sådär.
- Ja, men jag tänkte låsa den. Kan jag göra det? (jag vet att det här går, jag drev bara lite med bibliotekarien för jag fattade att hon inte är så himla haj på datorer ändå. Men fan vad trött hon måste vara på dumma frågor som de jag ställde)
- jaaaaa... eller...
- Jag menar, jag måste skriva ut det här och jag har exakt 7 kronor på mig bara(ett utskriftskort kostar 25 svenska pengar). Jag råkade ge bort mina kontantpengar till en hemlös.
(Här var tricket, spela på blödiga hjärtan. Och jag ljög inte, jag köpte Faktum igår!!)
- Är det bara en sida? Ja, men då kan vi ju kanske ordna det om du har en krona med dig.

Hon hatade mig, men kunde samtidigt inte säga nej. Till slut blev det ändå så att två snälla killar som skrev ut ungefär 70 sidor bjöd mig på utskriften. 1 krona är ju inte så mycket ändå.