Jag är astrött. Två veckors fullt-ös-semester och innan dess hade jag likadan vecka som nu; det vill säga kliva upp 4.10, jobba, jobba, jobba, hem, fixa skit, träna, full fart, fortsätt, fortsätt, kom igen. Är det så jävla konstigt att jag är trött just nu? Nej, skulle inte tro det. Men jag fortsätter att fungera hjälpligt, be mig inte om intelligens bara. Det blir inga nobelpris vunna här inte, så försök inte inleda nåt slags intelligent samtal, använd helst korta ord så ofta som möjligt och fråga inga frågor.
Imorse - strax innan fem på morgonen - klev jag på vagnen för att ta mig till jobbet. Samtidigt lallade två unga, fulla tjejer runt på hållplatsen och sprang ivägen för spårvagnen och var allmänt jobbiga. Det fanns en motsatsjobbig tant som försökte skrika dom tillrätta utan framgång och alla var med på den härliga festen vi kallar Vagnen. De två jobbiga tjejerna härjade vidare på vagnen, den ena frågade alla om att få låna en mobiltelefon och den andra började bråka med en vuxen man som försökte få dom att bete sig som folk.
När jag tittade bakåt höll mannen i tjejen medans hon försökte slå honom i ansiktet upprepade gånger och jag sade samtidigt surt och trött till den andra jobbiga tjejen att jag inte hade någon mobiltelefon till henne. Den motsatsjobbiga tanten skrek så lungorna vibrerade att man minsann inte kunde bete sig på det där sättet och att dagens ungdom minsann inte har någon vett i kroppen. Jag försökte stänga av det hela med hjälp av en Metrotidning - oh, sporten är så intressant. Tjejerna försvann från vagnen och motsatsjobbiga tanten fortsatte att häva ur sig okväden om dagens ungdom men blev tystad av mannen som bråkat med tjejerna
"Jaja, det räcker nu." Tack, mannen! Det var så skönt att höra att han ville få tyst även på den motsatsjobbiga tanten och gjorde det med framgång.
