I think I'm paranoid. Nej vänta. Du är! I'm just scared of scary people

Jag tror det var första gången jag på riktigt freakade ur på jobbet idag. Jag hade sett att han var där innan, jag hade gjort en cappucino till honom tidigare men jag hade inte märkt hur illa ställt det var. När jag senare stod i kassan kom han fram och jag märkte hur nervöst han betedde sig

- Har du dricka? Cola, Sprite, Fanta. FANTA! Det vill jag ha!
- Ja, det ska du få. Vill du ha en stor?
- Får man is i den?
- Ja, absolut! Jag fick inget direkt svar på någon av mina frågor jag ställde till honom, han babblade på, och lutade sig över disken och jag såg att hans nagelband var trasiga och blodiga, blicken var galen och han agerade väldigt nervöst. Pillade på saker och gick på stället. Han slickade till och med på händerna. Jag freakade ur när jag insåg att jag skulle behöva ta i hans pengar som han hållt i efter att han slickat på dom och att han skulle röra vid mina händer. Utan att tänka i två sekunder sprang jag och tog på mig handskar och jag var grinfärdig. Han fick sin Fanta.
- Är det is till?
- Ja, det ligger i, du ser, det ligger på toppen där. Han verkade bli irriterad, ungefär som att jag lurade honom eller ljög. Han muttrade och gav mig bryskt sina pengar.

Efteråt sprang han först rund några varv i cafét, hällde ut hälften av Fantan i soptunnan och satte sig sedan på uteserveringen. Han kunde inte riktigt sitta stilla utan lyfte på fotpallen, lyfte på kuddarna på fotöljerna och det slutade aldrig. Jag blev otroligt nervig av hans beteende och kunde inte riktigt fokusera på något. Vi ringde vakterna för säkerhets skull, vår käre vän kanske behövde någon att prata med, tänkte vi. Han satte dock en jäkla fart när han fick syn på vakterna och försvann snabbt från platsen.

Indiana Jones och kristalldövskallen

Jag och Erika gick på bio ikväll. En spontanbio som ledde till att vi gick och såg Indiana Jones som vi ändå sagt att vi inte skulle se. Men se på fan. Alltså, säga vad man vill om Indiana Jones, men ösigt är det! Det är inte ett dugg troligt med actionscenerna som i verkligheten skulle innebära säker död om det ens är möjligt och jag blir alltid lika imponerad över hur high teck dom var på typ stenåldern - ancient maya, liksom - men jag sitter ändå där och väntar på när det ska komma förhistoriska dödsfarliga fällor som Indy nätt och jämt kommer undan (så snopna folk skulle bli om han blev helt mos och så fick det vara nog med det) och jag blir inte ett dugg förvånad när han slipper undan de mest kniviga situationer. Det är lite hjärndött, men som sagt, det är fart och fläkt och slutet lyckligt allting gott. Jag hoppas dock att det här var sista Indiana Jones-filmen för nu kändes det som att dom drog allting till sin spets och drog i de tunnaste trådarna för att få ihop ännu en kassako. Det klart det går, det är ju Indy!

Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Vad hände? Jag hade en bra, chill dag, jag har tagit det lugnt och umgåtts med vänner. Så cyklade jag hem och hela världen var plötsligt ond. Till råga på allt var jag tvungen att gå till Lidl, där själen dör lite grann för var gång, frukterna är billiga men bruna, kassörskorna har tomma ögon och kunderna är rabattkåta.

- Va, kostar den 19 kronor? Det stod ju på skylten att den skulle kosta 15. Vem fan bryr sig om 4 spänn när du förmodligen sett fel, varan legat på fel ställe eller så har du helt enkelt fantiserat ihop hela skiten. Jag hatar att handla på Lidl, men det ligger nära och jag orkar inte ta mig ner till Hemköp.

Och varför i hela friden har Thomas Bodström skrivit en bok? Han kan i och för sig skriva vilken skit som helst och han säljer ändå boken, bara för att han är känd och folk köper boken av ren och skär nyfikenhet. Jag kan inte avgöra om boken är bra eller inte, jag har inte läst den. Det här är ju såklart bara mina lösa funderingar när jag åker genom staden och ser Thomas ansikte uppblåst på var och varannan vagn som att han är nästa nobelprisvinnare. Räcker det inte med namnet? Jag vet mycket väl vem Thomas Bodström är, jag är fullt kapabel till att läsa och associera utan att få det uppkört i ansiktet. Om jag behövde bilder till allt så hade jag köpt en pekbok. Jag hoppas att bokförlaget som ger ut boken använder intäkterna till att även ge ut böcker av lite mer okända författare, så länge dom är bra, såklart. Talang ska belönas.

Jag. Då och nu.

Jag fick en utmaning av Elin(som i sin tur hade fått den från Stef): rita mig själv som 14 vs 24 år. So, here goes: till vänster har vi den råttblonda lilla grå musen och till höger den platinablonda tjejen med fäbless för extravaganta kreationer som cheerleaderdräkt. Vad har ändrats, mer än det uppenbara?

Då:
Jag lyssnade på No Doubt och fick en massa skit för det, speciellt från min kompis som lyssnade på Dia Psalma etc.
- Fattade inte grejen med alkohol.
- Gick i högstadiet och ansträngde mig i mina studier till skillnad från innan. Blev en pluggis, helt enkelt.
- Började träna aerobics och var jättedålig.
- Läste mest Stephen King och Dean Koontz.
- Var smygkär i Fox Mulder i Arkiv X
- Var jätterädd för att göra bort mig, speciellt när det gällde killar. Blyg, med andra ord. Dansade nästan aldrig på disco, för jag trodde att ingen ville stå bredvid mig och dansa.
- Var en hästgalning och red 4 gånger i veckan.
- Började drömma om att flytta hemifrån.

Nu:
- Har bott i egen lägenhet sedan 2004 och älskar det!
- Är mer ett barn än någonsin
- Spexar mer än gärna
- Tycker om maskerader och att sy dräkter(björndräkten har varit med många gånger)
- Druckit både en och två öl, trots att jag aldrig trodde jag skulle tycka om det.
- Rider inte längre, men vill ibland.
- Lyssnar fortfarande på No Doubt. Ofta.
- Dansar galet mycket på fest och ju fulare desto bättre.
- Har haft alla möjliga hårfärger och är numer stekblond.

Det är väl the basics, så att säga. Jag lämnar över utmaningen till DIG! Kom igen, fundera ett slag på vad som var och vad som är...

För ni har tagit studenten - off till vad?

När jag passerade avenyn mitt på dagen idag såg jag en kortege med nybakade studenter. Jag trodde det var något fel. Det är den 27e maj och det är studenten? Jag hörde något om att dom vill att sommarlovet ska bli kortare. Jag upplever att det blir längre. På min tid slutade vi på nåder kring den 10e juni. Min tid var inte så himla länge sen - det var 5 år sedan jag tog studenten. Och varför är man så lycklig när man tar studenten? Byt tryggheten i skolan till
- mer plugg på högskolan
- lumpen
- socialstyrelsens livsbidrag
- jobb någonstans som inte kräver utbildning (och dom jobben brukar inte vara så heta)
- frihet?

Jag kommer inte ihåg studenten som något lyckligt slut, det kanske ni förstått nu. Såklart har jag haft det så mycket bättre efter studenten än innan av många olika skäl, men jag ser inga skäl till att fira så mycket att man nästan slår sönder en spårvagn som de lyckliga studenterna på vagnen hem ikväll gjorde. Men grattis!

TVkockar och Björn Gustafsson...

... är två populära ämnen. Så jag har förberett lite här och kombinerar dom två. Men först dagens irritationsmoment:

Det var sent ikväll på vägen hem på vagnen. En snubbe kliver på vagnen, sätter sig bakom mig och babblar oavbrutet med sig själv. Ibland vill jag bara slå folk hårt i ansiktet och be dom hålla käft. Sedär, en till association till vidjon hära. Kolla bara! Gör man så, va?

Dessutom luktar det illa på vagnen. Smutsiga människor.

FORT!

Jag började jobba 5.30 imorse. Vad gjorde jag om inte cyklade till jobbet?! Det finns en stor fördel där att slippa vänta på vagnen(även om jag vet precis när den går och jag behöver inte stå och vänta så länge, men ändå), slippa sitta bland människor som ibland är lite tokiga och slippa ta i saker som många andra har tagit i. Bara jag och min cykel och så får jag ju motion också. Hur lång tid det tog att ta sig till jobbet? 20 minuter. Då blundade jag i och för sig för ett par rödljus - det var ju ändå ingen trafik ute men man måste ju satsa ibland!

Det värsta när man cyklar är ändå inte bilarna, dom är oftast parallella med cykelbanan och kontrolleras av rödljusen, precis som jag. Däremot har vi folk som GÅR! Dom är på samma bana som jag och korsar oftast vid alldeles fel tillfälle, typ framför mig så jag måste slänga mig på alla bromsar jag har för att inte köra in i dom. Igår när jag var ute och cyklade såg jag en kvinna få tokspatt på ett par fotgängare med barnvagn(barnvagn!!). Hon skrek åt dom när hon var tvungen att stanna och gå runt dom
"Men för i helvete! Ni kan ju inte gå på cykelbanan!"
Just då tyckte jag att det var lite att överdriva att skrika sådär. Jag kommer nog aldrig skrika så åt någon. Men jag kan inte låta bli att hålla med om att fotgängare är i vägen för min framfart.

Drömkarlen

... som kommer ridande på en stor svart hingst av humor. Kan jag inte få honom i present, live and direct?



As for Eurovision Song Contest... Ja, jag vet inte. Man kan ju inte lyckas jämt, liksom. Kanske ska man slopa den dära juryn vi har i Sverige. Det har ju inget med kvalla att göra, bara folkets tycke och det är ju mer värt, verkar det som. Kör hårt!

Fetaste dissen

Vi var på Gamle port och sjöng karaoke för glatta livet och var bästisar med alla där, det var hur kul som helst! Enda molnet på himlen var min borttappade mobil som jag hittade igen när jag insåg att jag hade stoppat in den innanför min lilla vante. Det var ju klantigt!

När kvällen var sen och det kändes som att festen höll på att dö ut började jag prata med en kille i baren på engelska. Jag lyckades lura honom lite grann att jag inte var från Sverige och jag gick på samma grej :D Men till sist använde vi rätt språk. Han var trevlig men han var tvungen att gå hem för han var sååå trött och skulle upp tidigt tidigt morgonen efter. Fair enough, trevligt att råkas, häjdå. När jag senare kom ut på uteserveringen och han satt där i godan ro lackade jag ur och talade om för honom att en sån diss är inte ok. Varför inte bara säga: "nej, vet du vad, jag vill inte prata med dig längre, jag ska gå ut på uteserveringen nu och prata med nån annan."? Eller något annat smidigt, inte vet jag.

Senare fick jag chans att ge igen på mänskligheten. Jag stod och väntade på vagnen och en (återigen lite medelålders) man kom fram och tittade på mig. Han försökte få ögonkontakt, jag tyckte det var lite obehagligt för jag ville inte ha ögonkontakt med honom. Jag frågade:
- Är det nånting? Han bara tittade på mig men sa sedan:
- Ska du till Frölunda?
- Ja.
- Jag ska också dit, eller ja, Högsbohöjd. Jag tittade på skärmen och sa:
- Jamen gud så bra, det går en buss dit om bara ett par minuter. Varav han lommade iväg med svansen mellan benen.

Men man ska inte gnälla för mycket. Jag tackade ju faktiskt NEJ till att skeda med Speedwayåkaren från Dalarna.

Min lilla rumpa

Jag var på väg till gymmet, iklädd träningskläder, obviously. Ett par män gick framför mig ganska långsamt och jag är inte den som trampar på hälar, jag gick om såklart. Mannen som gick längst fram mumlade fram något om "liten rumpa" när jag var några meter framför honom. Jag hade bra lust att vända mig om och fråga om det var menat att jag skulle höra det där(trodde han att det skulle funka som ragg eller var det bara menat som en komplimang? I så fall funkade ingen av dem) eller om han tar för givet att säga precis allt han tänker. Kanske har han tittat på för många såpor där alla tankar sägs högt? Jag uppskattar i alla fall inte att höra sånt efter mig, speciellt inte från medelålders grisar. Jag nöjde mig med att demonstrativt och väldigt tydligt först sträcka ut långfingret för att sedan knyta handen hårt. Inte mot honom, såklart. Det skulle inte varit snällt. Men tydligt.

Vilket hollaballoo!

... döm om min förvåning och lite till min upphetsning(attentionhora som jag är) som jag fick ungefär tre gånger så många läsare än vad jag brukar ha igår när jag gick emot min norm att säga negativa saker om någon specifik person. Jag brukar ju skriva om människor på vagnen som jag sett dregla, prata med människor som inte finns, lobotomera sig själva genom näsan och så vidare men igår gjorde jag som sagt ett undantag. Jag hoppas bara att det här inte har gett några som helst negativa konsekvenser på något sätt, speciellt för företaget jag jobbar för, eftersom jag är hängiven mitt jobb.

Jag satt och pratade med min bror för ett tag sen, han berättade att hans ex jobbar för ett bemanningsföretag som brukar kolla upp människor som söker jobb genom dom. Bland annat söker de efter bloggar som personen ifråga har skrivit och förekommer det för mycket företagssnack eller om bloggen är för oseriös eller på något annat sätt betraktas som "fel" så kan man åka dit på det. Jag skulle förmodligen vara så körd i röven(så det rinner!!) innan jag hinner säga fenylalanin.

Be aldrig om ursäkt för dig själv

... men skämmas för sina gärningar, det får man göra om man har betett sig illa.

Offentliga personer är en ganska lustig sak. I alla fall om det gör att man tror att man kan bete sig hur som helst, säga vad som helst och bete sig ruskigt oproffsigt bara för att... ja jag vet inte. Kanske har saker bara stigit dem åt huvudet, kanske sitter stringtrosan snett eller så har dom bara inte fått någon som helst uppfostran.

Idag fick vi läsa en sådan här offentlig persons blogg om hur dåligt vi har det på vårt café. Hon fick en av våra anställda att låta som ett riktigt ärkepucko, och alla som känner honom vet att han är raka motsatsen. Dessutom överdrev hon väldigt grovt ifråga om våra produkter i ett negativt ordalag. Vad vill hon? Förstöra någons dag med flit? Förstöra ett väl uppbyggt rykte utan några som helst fakta i ryggen? Den här offentliga personen är en TV-kock. Har hennes fame and fortune stigit henne åt huvudet så att hon vill visa sig skitviktig i alla situationer som har med mat att göra? (jag minns André Wikströms akt om musikalstjärnan som förvandlade en kräftskiva till en teaterscen) Jag hoppas att hon någon dag förstår själv hur illa hon betett sig. Och Skäms!

Jag har träffat Bajsmannen!

Jo, så här. I lördags när vi var ute på Skål så träffade Sara en kille när hon var ute och rökte. Han hade kollat på Göteborgsvarvet under dagen och berättade för Sara att han hade sett en kille som hade skitit ner sig men fortsatt springa ändå så vi kallade honom för bajsmannen resten av kvällen och dagen efter när vi pratade om honom.

Ikväll var jag hemma hos Sulan och lekte. På vägen mot spårvagnen hem kom en kille gående en bit bort och passerade min väg, han såg lite bekant ut så klickade det till i huvudet och det enda jag kom på var "BAJSMANNEN!!" och det var HAN! Vi stod och pratade i kanske fem - tio minuter och det visade sig att han bor i samma bostadslänga som Sulan. Hur händer sånt här mig hela tiden?

Tredje gången gillt?

Ok, det här fick jag på ansiktsbok:

being Intersted to be a nice pal for , was wondering about the possiblity of adding you as friend , please get back to me if interested , Cheers .

Han hade skickat friend request till mig två gånger innan och en gång till strax efter att han skrev det här till mig. Jag hade tackat nej de två första gångerna och det här fick mig inte direkt att tända till. I alla fall inte på det sätt han hoppats på. Jag tröttnade på honom och skrev till honom:

Ok, you've sent me friend requests three times now and I haven't said yes once, have I? I wish you could have understood the first time, or even the second time. But I don't know you and I don't wish to be friends with you. OK? Have a good day!

Att man ska behöva vara otrevlig för att folk ska fatta?! Dessutom var han inte så bra på att stava och nytt stycke startar man inte mitt i en mening, så är det bara(det syns inte här, men han hade dubbelt radavstånd hela tiden. Varför?)

Vågskålen

Jag har varit på Stand up comedy ikväll med jobbet. Det var jättebra. God mat, söt servitör, rolig show och fint sällskap av jobbkamrater. Men varför? Varför sitter jag här och är sur, arg, ledsen, grinfärdig, tom i huvudet och less? Det är som att ju mer jag skrattar desto större blir aggressionerna efteråt när jag är i min egen värld. Det var väl fan å då, som mamma brukar säga.

Eller så kanske det var Magnus Betnérs lätt aggressiva stämma som har påverkat mig negativt, trots att jag skrattade gott åt nästan allt han sa.

Skäms, skäms och SKÄMS!

Jag tycker om måndagar! Jag jobbade öppning med Jenny, vi öppnade dagen med att lyssna på lite powermusik (första låten: Bennie Benazzi - Push) och blev på gott humör allihop.

Men alltid ska det vara skäms på något. Mot slutet av min jobbdag står en kvinna vid disken och ser förvånad ut. Hennes matkasse var borta. Hon frågade om vi sett någon som kan ha tagit den. Vi hade inte sett hennes kasse eller någon som bar runt på en matkasse heller. Det är inte lätt att se något som står på golvet på andra sidan disken, eftersom den är ganska bred och hög. Men vi skulle skämmas, uppenbarligen, för att vi inte sett någon som kånkat iväg med hennes grejer. Det är jättetråkigt, men jag tycker att hon skulle skämmas lite för nästan anklaga oss för att det var vårt fel. Och den som ska skämmas allra mest är den som helt fräckt snor åt sig någon annans prylar.

Amerikanen lär sig svenska

Så, se på fan om inte amerikanen hörde av sig igår då. Jag hade en utekväll, en som började tidigt med öl i Alingsås, whiskey i Lerum och mer öl i Göteborg. Den skulle sluta tidigt också, eftersom jag skulle börja jobba 8 morgonen därpå. Det gjorde den också, kring 23snåret åkte jag hem. Jag var full som en kastrull och av någon jäkla anledning ska jag alltid på golvet och kräla när jag är plakat, så även denna gång. Och så ringer telefonen, och det är amerikanen på tråden.

Vi pratade lite allmänt om ditten och datten, jag kommer knappt ihåg vad. Men jag kommer ihåg att han sa att han just då skulle vilja sitta med mig och dricka öl och hångla med mig.
- Would you like to do that? frågade han mig
- I don't know.
- What?
- I don't know! (i samma ton som man säger: näää, om man ska ta och dra sig, kanske. kan du gå?)

Jag tror inte att det var svaret han ville ha...

Hetsaren

Oj! Vad jag fick veta idag!

För ett tag sedan hade vi en kille hos oss som provjobbade. En dag dök han helt enkelt inte upp till jobbet och det blev total kalabalik på grund av det. Han fick inte fortsätta jobba, av uppenbara skäl och jag frågade då om det fanns något speciellt skäl till det. Jag fick inget svar då och glömde bort det lite grann. Idag tog jag upp det igen och fick veta att det var på grund av MIG!

Han tyckte att jag hetsade honom för mycket. Hoppsan, Kerstin! Jag vet inte, jag försökte bara sätta lite fart på honom, det gick i knapp styrfart ju. Och när saker inte händer tillräckligt snabbt så ökar jag för att balansera ut, liksom. Kanske tog jag i lite för mycket, kanske överreagerade han, kanske både och. Men hur som helst så såg inte min chef det som ett problem som ligger hos mig och Sara sa några uppmuntrande ord till mig, så allt är bra, bara bra.

Jag råkade säga att jag kunde jobba öppning imorgon. Jag antar min mun var frikopplad från hjärnan... Jag skulle ju vara ledig! Men vad gör man inte för pengar och gott sällskap?

En kvart om dagen...

... och efter fyra månader finns en bok.

Det hörde jag på radion just för några minuter sedan. Författaren till "Anteckningar från en liten Fiat" skrev en kvart om dagen. Det är inte mycket, eller hur? Efter fyra månader var han klar med boken. Det kallar jag baby steps och det gav mig lite hopp och ett nytt tankesätt.

Det ska gå! Allt går!

66% bra

Det har varit en sån där dag. En dåligt-självförtroendedag.

Kaffecoachning där man alltid ska vara skitbäst, eller åtminstone försöka. Jag är 66 % bra, till skillnad från förra veckan då jag var 59% bra. Det är ju alltid något.
Fick listat hur dålig stängning vi hade gjort i lördags. En lista! En lista! Det känns lite väl analt.
Råkade ha sönder kaffekvarnen när jag skulle göra ren den. Vet inte om den kommer att gå att använda sen. Dåligt.
Så känslorna av att jag bara klantar till det hela tiden blev inte direkt bättre. Är inte det åt helvete så säg!

Trött onsdag

Trött trött trött. Har sovit alla mina timmar, men är trött ändå. Jag ska minsann ut och cykla. Fort! Då lär jag bli pigg. Sen jobba. Kaffe på det.

Pekspråket

Erika sa en så rolig sak idag:
"Åhnej, snälla använd inte pekspråket! Jag är inte bra på det."

Jag tror jag ska anamma det varje gång någon pekar på något och man har ingen jävla aning om vad dom menar.

Clownteorin

Idag berättade jag för Erika om clownteorin. Den går ut på att de roligaste clownerna är de ensammaste. För när folk har skrattat klart åt dem går dom hem till sitt eget, lite lagomt roliga liv i sitt lagoma hem med sin lagoma familj, kanske ett lagomt husdjur... Ett lagomt liv med en fräsch dos av clownhumor för att påminna om att lagom är bäst.

Jag är inte lagom någonstans. Antingen 0 eller 100 och färden däremellan är en sublimering.

Aggression

Ibland vet jag inte själv varför det ska vara så skitnödigt aggressivt hela tiden. Jag hade en bra dag igår, inget som skavde i ögonen eller öronen för den delen heller. Jag var bara så aggressiv. Det var tur att jag var ledig och kunde ta det lugnt. Solade i Slottis med Sulan, såg på Heroes med Bennie och försökte bara ta det allmänt lugnt. Förutom när jag tog hem min cykel från affären - då gick det FORT! Jag sa till och med nej(hör och häpna) till att hinna träffa Marie en liten stund mitt i alltihop. Bestämde att det skulle vara dåligt för mig och att jag får träffa henne en annan dag istället. Som tur är så är Marie en kool katt och förstod precis :)

Och på något jävla vänster var det ett fyllo på vagnen som lyckades lätta upp aggressionen. Han började prata med mig och frågade hur man skulle ta sig till Majorna. Han hade just flyttat dit och visste inte riktigt hur man skulle ta sig dit. Men han var ganska säker på att han skulle hitta när han väl kom till rätt hållplats.

Jag blir inte klok på mig själv ibland.

Fast i köhelvetet

Jo, vi grillade igår efter jobbet. Vi kom till Linnéplatsen och jag gick för att köpa en tändare till vår engångsgrill. När jag kom dit såg jag att det var kö. Ok, bara att bita i det sura äpplet och stå där, jag menar, det var ju bara 4 pers i kön, hur lång tid kan det ta?? Jo, det ska jag tala om: det kan ta ungefär för evigt om den som står bakom disken har all tid i världen. Vem anställer någon som inte förstår innebörden av kundservice och att det ibland måste gå undan lite för att inte folk helt enkelt ska gå därifrån(och därmed förlorar företaget pengar)?

Efter att ha väntat i hundra år:
- jag vill ha Parlino 99 kr och en tändare. Killen började nervöst pilla på nån maskin
- Par... va?
- P a r l i n o kontantkort, har du det?
- Ehhh, jag vet inte... säger han samtidigt som han pillar vidare. Jag som redan var irriterad håller på att gå upp i atomer.
- Ok, men skit i det. Ge mig en tändare bara. Ledordet här är fort! Varav han - i sin egen värld säkert fort - tar fram en tändare. Jag langar fram mitt kort.
- Det är 5 kr avgift på kortköp
- Skiter jag i. Gör det bara. (Jag skulle någon gång vilja vara så jobbig att jag börjar tjafsa om att man inte får ha en kortavgift - lagen säger så.)

Hur svårt kan det vara? Jag kan förstå om han är helt ny kanske. Men i så fall hade han nog inte stått där alldeles själv en lördag kväll. Det här övergår mitt förstånd.

Humormaskinen säger nej till öl

Alltså. Det är inte roligt längre. Jag har levt fortare än fortast på senaste tiden och det är inte ok längre. Ikväll satt vi i slottis efter 8 timmars jobb. Vi grillade, vi drack folle, jag var världens humormaskin och vi hade roligt. Så droppade folk av en efter en och så helt plötsligt gick luften bara ur mig. Jag kanske inte är en maskin ändå. Åh, vad jag hatar folk just nu. Och mig själv.

Hur tänkte du nu?

Så, jag var på krogen, jag var neddränkt med öl, jag var less, jag var grinfärdig och jag stod ensam vid ett bord och skrev ett sms. En kille kom fram:

- Men va tråkig! står och skriver sms i ett hörn när du kan dansa!
- Men varför går du fram till den tristaste tjejen på hela stället?
- Ja, men man kan ju i alla fall försöka, sa killen surt och gick därifrån.

Note to all: förolämpningar är inte lyckade raggningsknep.

Skit

Sitter du i skiten?
Ja! Nej, menar jag. Tog mig därifrån.
Har du legat med skiten?
Nej, det tror jag inte.
Kan du ta dig därifrån utan att skiten vaknar?
Ja, jag tog mig därifrån redan innan skiten somnade.
Är det skit?
Ja, just nu i alla fall.
Är skiten avdragsgill?
Ja. Eller nej. Nej, det gills inte.
Jamen då så, skit i det då!

Nej och nej och nej

Jaha. Ska det börjas nu igen? Imorse vaknade jag 6.10. Alldeles själv! Jag är lite orolig att det ska bli som förra sommaren - att jag vaknar runt 6-snåret och huvudet sätter igång och spinner så att jag inte kan somna om. I morse somnade jag i alla fall om och sov till 8.15 då jag hade satt alarmet. Det har väl med ljuset att göra, att det är så ljust på morgonen och så kanske man inte behöver sova lika mycket på sommaren? Jag venne.

Vanlig är ett ord som inte finns

Ordet vanlig borde fan förbjudas. Jag gjorde mig ovän med en kund idag på grund av det där jävla ordet.
- Jag vill ha en te, tack.
- Javisst, ska den vara stor?
- Nä, jag vill ha en vanlig.
- En liten, då.
- Nä, jag vill ha en vanlig. Alltså, jag tycker det är så dåligt det där med liten eller stor, en te, det ska bara vara en vanlig kopp.
- Men "vanlig" är ju olika för alla.
- Men jag vill ha te som är ljummet, inte fullt upp med hett vatten och jag får aldrig som jag vill ha det.
- Du kan ju be personen i kaffet att hälla ut lite av hetvattnet, det är ok. Det blir 22 kr, din te står klar där borta.
- Nu lät inte du mig prata till punkt.
- Jag ber om ursäkt för det, din te står klar där borta.
Självklart log jag under hela proceduren. Inombords kokade jag.

Seriöst! Hon kan skriva till ledningen och be om att vi inför storleken "vanlig". Ja, vad vill du ha: en stor, en liten eller en vanlig? När vi ändå är på gång kan vi ju införa storleken lagom. Varför inte ta bort stor och liten och bara ha "lagom" eller "vanlig" ?? Det hela gjorde mig vansinnig och jag ville helst av allt slå henne hårt i ansiktet och be henne skärpa till sig. Jag antar att hon bara ville ha någon att käfta med, för hur jävla svårt ska det vara att svara på en enkel fråga om hur stor kopp hon vill ha sitt te i?

Nej, jag är inte överjävlig, bara lite grinfärdig.

Klappa händerna när du är riktigt glad

Idag är jag ledig hela dagen. Förutom de dära "Två lediga dagar stavas P A N I K"- känslorna så tycker jag att det går ganska bra. Jag åkte inlines ner till Slottis för att sitta där och skriva och sola lite. Multitasking for the win ;)

Efter lite mer än en timme tyckte jag inte det var varmt längre, så jag begav mig tillbaka. På cykelvägen gick det ett gammalt asiatiskt par mot mig. Det enda jag tänkte på var att det såg så roligt ut att den lilla tanten verkade snarare gå efter än gå med. Lite synd, sånt. Sedan tänkte jag också på vilka lustigt mönstrade shorts hon hade på sig. Precis när jag passerade dom klappade mannen tre ljudliga klapp mot mig och log.

Jag fattar ingenting. Tyckte han att jag var duktig på att åka inlines? Är det någon konstig sed som jag inte har hört talas om att man klappar i händerna av uppskattning? (bliga, slå upp det i en ordbok) Jag är förbryllad.

Beautiful, totally awesome and supersmart...

... är vad jag vill ha. Jag har inte hittat det. Jag orkar inte mer. Som den humor-
maskin jag är tänker jag istället ge er den här bilden som jag tog på en meny på en indisk restaurang i Stockholm förra helgen:

Det tog ett tag att fatta det där med Indisk Glas och Glas med chokladsås. Tänkte att det kanske var ett glas fyllt med O'hoj, kanske. Men det kan väl bara inte vara gott? Ni vet som man gjorde när man var liten: tog jättemycket O'boy och blandade ut med jättelite mjölk eller vatten så att det blev jättestark chokladsås. Helt meningslöst.

Pang Prego Ämbar

Ok. Dejtångest, jag tror jag kräks. Kanske kan jag fylla ett helt Pang Prego-Ämbar? Sånt här är inte naturligt, varför gör jag det här?

Norgeresan

Jag tror det får räcka nu. Jag har varit så trött hela helgen. Jobbade 5.30 -12 på fredagen, gick direkt till bussen som tog mig till Norge. Sov ett par timmar. Kom fram till Oslo, vi gick och drack öl. Jag blev full och drog snuskiga skämt för att hävda mig och blev lite fullare. Vi hamnade på sittfest, jag blev fullare och fick skämmas. Tydligen hade jag slagit till en av tjejerna där sist vi träffades, men det kom inte jag ihåg.

Kompis-skedade. Göttans!

Vaknade sent på lördan, festen började tidigt. Drack öl, grillade, drack öl, åt, drack öl. Gick ut, drack mer öl och jag somnade på bordet på stället där vi var. Det var inte så lång stund, men när jag tittade upp stod det helt okända människor och tittade på mig. Cartman föreslog att vi skulle gå, jag höll med. Åt fyllemat, kompis-skedade. Sov som en gris.

På bussen hem sov jag också, rätt mycket. Trots de 18åriga unga kickorna som satt och pratade över mitt huvud precis hela resan så sov jag som ett barn, sittandes vid gången i bussen. Jag vill vara piggare, kom igen!

Åh helsike, jag har dejt imorron. Jag kommer nog dö. Eller åtminstone kissa ner mig. Jag får alltid lite ångest när jag tänker mig att jag kanske kommer att göra bort mig fruktansvärt genom att vara klumpig eller säga konstiga saker. Ush. Nu är det dags att sova igen.

I Norge!

Befinner mig i norge sedan 16.30 idag. Är lite grintrött just nu, men det är kanske inte så konstigt. Jobbade 5.30-12, tog bussen 12.30 och slumrade(inte sova, slumra) nån timme på bussen. Nu är det dags att sova.

Deklareringsångest

Så. Nu är det gjort. Jag har deklarerat mina inkomster och allt sånt för förra året och sitter här med lite ångest. Tänk om jag gjort FEL?! När man bara har Inkomstdeklarationen så är det ju bara att "ja, ja, godkänn, ja, godkänn, godkänn, ja" Men nu har jag haft ett eget företag och ska deklarera alla inkomster och utgifter och insett att jag varit alldeles för slarvig under året som gått. Dumma brud. Håll reda på skiten, dumbruden! Jag ska vara mer noggrann och kunnig i fortsättningen. Lovar. Nästa år ska den bli världens kick-ass-deklaration och ingen deklarationsångest ska finnas inom synhåll.